kbrymorth

Fader tid förlorade mig igen och nu är jag 18 år gammal, men känner mig inte speciellt äldre än jag gjorde i Tisdags...

 Det jag lärde mig igår är att jag inte har förändrats någonting sen jag var 15, eller 16 eller 14. Jag är fortfarande alldeles för ärlig trots att jag är grym på att ljuga, jag kan vara väldigt elak, men jag hjälper gärna folk och jag vill ställa upp så mycket jag pallar. jag har inte givit upp en ända av mina principer, jag har snarare lagt till fler...Jag står fast vid mina politiska åsikter och jag har inte lärt mig att gillla svamp.  Jag har fortfarande inte båda fötterna på jorden och svävar ständigt i en egen värld där alla tycker och tänker som mig. 

 

 

Pappa är inne i någon separationskris nu och har varit ett tag, men nu säger han saker om när jag var liten som han aldrig sagt förr... Det får allt att bli mycket seriösare! Det gör att jag också kommer in i någon form av kris, en rädsla för att bli forever alone grej :P Hade ingen brytt sig hade det varit en annan femma. 

 

Igår var vi ut och åt, och jag drack en helt underbar Erdinger som pappa betalade, medan alla andra satt och drack vatten :P Efteråt var det bara att säga: "jag ska ut och supa" och det var lixom inget konstigt med det! Ingen spänning alls! Välkommen Linnea, till ett liv utan daglig excitement... 

 

Jag hyser inga hopp om en lång och ljus framtid, om små blonda barnbarn eller en evighet av kärlek, men det som jag verkligen vill är att vi kommer att hålla kontakten och om 10 år fortfarande kunna besöka gränslandet och vara lyckliga i varandras sällskap. Det är det jag önskar när jag ser stjärnfallen över skog och stad. 

 

Genom 18 år har jag alltid varit beroende av folk, och nu är allt plötsligt upp till mig att bestämma själv! Läskigt...  Det kanske är det som folk menar med att livet börjar nu, att det är bara ditt personliga, egna liv som självständig och myndig medborgare börjar. Så Life starts now.

Men nu när jag äntligen är 18 har jag funnit mig själv bland höghus och tallar, jag vet vem jag är, jag har en personlighetskärna och den kommer jag alltid att ha. För att citera Fanny: "En hare i Östersund", eller ett rådjur på 45an. Helt jävla lost i citylife men bekväm bland mina granar, björnar och stubbar... men även i stan finns det fristäder. :)

Man får väll ändå säga att pappa har gjort ett relativt bra jobb, för vore jag ödmjuk vore jag perfekt ;) Nu ska vi köra några fler hårda dagar och fylla igen själshålet lagligt, för att förhoppningsvis minska lidandet av att vara ett asshole. Vi får se hur länge det dröjer innan jag igen, egenhändigt, förstör mitt liv ännu mer och börjar tvivla på min egen förmåga och framtid.Just nu är jag väl medveten om min position, men det där med drömmar... det kanske kan vänta? Jag har iallafall mig själv nu och föralltid... Jag, som jag alltid har varit :)

 

 "You are only young once, but you can stay immature indefinitely"- Ogden Nash

 

 

 

Eftersom det tydligen är så sjukt mycket dope i Östersund, så kanske det ändå känns ganska aktuellt. Min teori är att vi alla har en ihålig själ, alltså ett hål som vi måste fylla med någonting. Är man olycklig, ensam eller på något sätt inte helt tillräcklig så krävs det mer och mer för att proppa igen hålet, och ju mer man stoppar i det, ju större blir det. Vissa fyller hålet med alkohol, och andra med annat, och då menar jag alla möjliga beroenden, som att vara helt obsessed med vad man äter, att man tränar ohälsosamt mycket, att man är beroende av coca cola osv, jag menar inte bara dessa beroenden som av samhället klassas som farligare. Allt är farligt i för stor mängd, tror jag... Men! Jag tror att det enda som på riktigt kan fylla igen hålet är en annan person; det vill säga en "soulmate". Någon som gör att man - utan tvång - tar sig samman och slutar röka eller dricka eller liknande, någon som skrämmer bort ens demoner, någon som gör att man inte behöver fly vardagen. Grejen med en soulmate är att alla kan vara det i början, det är de som för alltid fyller igen hålet i själen som är den riktiga varan, så att säga. Varför inte vänner räcker till, är för att de offtast delar ditt beroende, de fyller igen hålet på samma sätt som dig. Den teorin baserar jag på en mycket god vän till mig som helt på egen hand slutade röka när han skaffade flickvän, och en annan vän som slutade med typ allt, snus och sprit när hon skaffade pojkvän.

 

Vissa gör skitgrejer för att de vill och då hjälper ingenting, för att vill man röka, men inte måste, så är det inte samma grej. Det är rätt skönt med en undanflykt från verkligheten, något som tar bort fokus från alla världens problem. Och när vi ändå pratar om det här med att röka och supa, så är ju det egentligen sociala företeelser i början, det är de som sitter hemma ensamma och dricker som utökar sina egna hål.

 

Att försöka utvärdera detta fenomen rationellt är ungefär lika svårt som jag får det att låta, och att sedan utvärdera sig själv utifrån denna teori är ännu svårare. Kanske det bara är jag som har ett hål i själen, men jag tror fan inte det, just därför att alkohålanvändningen sjuker i åldrarna och mer och mer folk provar farliga saker samt att idealet skenar, för att folk tror att man blir mer älskad om man följer den väg media har valt åt mänskligheten. Barn sminkar sig och har sjukt slampiga kläder och pratar om vikt och liknande och det tror jag är för att behovet av kärlek och bekräftelse är större nu, när färre och färre häromkring kan värdera liv som de kan i länder där det är svårare att hålla sig levande, så att säga.

 

 

I alla år har jag haft en nokiatelefon, jag fick min första av mamma när jag skulle börja sexan, och den hade hon haft i tre år innan som arbetstelefon. Det var alltså på riktigt en telefon designad för militär. Den telefonen gick under namnet 7210, och var i stort sett odödlig. Jag tappade den på hösten i sjuan, var utan den hela vintern och sedan när våren kom, och vi skulle elda gräs, låg den där, i två delar... Vi tog in den och la den på elementet, efter en dag fungerade den som ny. Den höll till vintern då jag gick i nian. Bara några dagar innan julafton gick den bort med en slutligen brusten skärm. Må du vila i frid, min trognaste vän. 

Min andra telefon fick jag i julklapp i nian. Det var en skinande svart nokia 3720, med 2 mpx kamera i en lyxförpackning. Den telefonen kallade jag för Quinn och den tillsammans med min vackra ipod utgjorde de viktigaste apparaterna i mitt liv. En gång när jag var ute och sprang tappade jag telefonen i skogen, och märkte det inte förens jag kommit hem, så jag sprang tillbaka i mina fotspår, och där ligger den, i en vattenpöl på skogsvägen. När jag i fasa plockar upp den får jag sms! Magi! Den överlevde många vistelser på både åker och i skog, men aldrig svek den mig.

Det var jag som slutligen svek den. Efter ungefär ett - ett och ett halvt år slungade jag den in i väggen i frustration och det var den slutliga smällen. Skärmen sprack på insidan och jag försökte rädda den, men det var försent. Efter en lång sorgeperiod över min älskade Quinn gick jag vidare och köpte en lika dan telefon fast med en gul ram av Fannys far.

Den tjänstgjorde väl tills i sommras då  den slant ur min ficka på IKEA i Sundsvall. Vi försökte få tillbaka den i en vecka ungefär, men det var inte hållbart att sitta ensam i stan helt utan möjligheter att få tag i någon eller ens ha koll på klockan! Så hjälplös man blir utan dessa nära älskade vänner vi lägger ner tusentals kronor på. Jag köpte min sista nokia för några månader sen. Varför jag inte köpte en Smartphone direkt var för att jag hade min kära ipod touch där jag hade allt jag behövde, men tyvärr regnade den sönder på yranlördagen när jag vandrade hem barfota i skyfallet klockan ett på morgonen. Min nya telefon var alltså inte tillräcklig, men jag älskade den endå. Min tredje 3720...

Den avled i onsdags, då den blev överkörd. Den lyser och låter när man klickar på den men hela innerskärmen ser ut som blixtar mot svart bakgrund. Må ni vila i frid mina älskade nokiatelefoner, min era av att vara konservativ och kämpa emot framtiden är över. Om en vecka ska jag köpa en iphone, och nu under tiden har jag en samsung galaxy mini... Jag kommer ALDRIG att köpa en samsung! Jag hatar den! Och när jag googlade nokia 3720 kom den här familjära bilden upp:

 
Tagen just av en nokia 3720.

Men jag välkomnar framtidens möjligheter med öppna armar även om jag nu också kommer att bli en iZombie som vandrar längs Östersunds gator dag och natt, utan syfte eller destination. Jag böjer mitt huvud för dig teknik. Du har besegrat mig.

 

Oooch här har vi mina telefoners mästerverk: