nattstad
Kod för att importera min blogg till Nattstad: 1297728233
Å t t i o Å t t a T u s e n
Every end is a new beginning
Ännu en gång skriver jag om vad som har hänt i mitt liv, men detta är den största förändring jag gått igenom hittills. Jag har flyttat, börjat på en ny skola i en helt ny stad, med helt främmande människor och ett studiesätt som är helt nytt för mig.
Nollningen var fantastisk, trots att jag inte drack. Folket är fucking underbart, trodde aldrig jag skulle hitta så många olika människor från olika ställen som tycker ungefär som mig, är engagerade i ungefär samma saker som mig och strävar efter samma saker som mig. Jag har aldrig haft "intelligent konversation" med så många på så kort tid som jag haft här. I min nollningsgrupp och i mitt vackra blåa nollningslag fanns ett gäng härliga människor och jag tror att jag har skaffat en del kompisar som jag kommer att ha ett tag framöver. I min klass (som inte är de samma som i min nollningslag) finns även där ett gäng olika sköna människor som jag hoppas bli vän med ganska snart :3
Växjö är en stad i en egen klass. Den är så fin, det är grönt och trevligt överallt, det är sjöar och skogar till höger och vänster och min promenad till universitetet är värd varenda minut för att det är så vackert. Här nere har de ett helt annat klimat än vi har hemma, det är gigantiska lövträd, både tall och gran är större än hemma, det finns inga enbuskar utan enträd, björkarna har annoslunda bark och här odlas vete, och inte havre, terrengen är platt, det vill säga Växjö är en väldigt cykelvänlig stad. Jag saknar dock mina blånande vidder, utsikten du kan få överallt i Jämtland och känslan av att se ut över mil efter mil av skog, jag saknar fjällen i horrisonten och det är fortfarande alldeles för ljust här, jag vill ha höst och mörker...idag blev det mörkt klockan åtta, och när väl mörkret faller blir det svinit kallt här, eftersom luften är så fuktig. Allt är annorlunda, fast ändå familjärt och Växjö kommer att bli min stad.
Nog om klimatet.. jag trivs här. Jag tvivlar inte på att jag gjort rätt val. Jag har börjat skapa mig ett hem, en ny bas att stå på, ett nytt kontaktnät och en ny syn på livet. Det har varit roligt att lära sig en ny stad, en ny kultur, alla nya normer som jag fortfarande kämpar med att lära mig. Här nere finns inte lika mycket hat som det finns hemma, vilket har fått mig att komma till freds med allt de hat mot alla möjliga saker som jag bär på. Det är dok sjukt hur mycket nytt man måste lära sig som jag aldrig tänkt på; bara att typ gå och handla är nytt, man vet inte var de hyllor du letar efter är, jag vet inte vilka bussar som går vart och jag vet inte ens vilken musik de lyssnar på här nere, för det är faktiskt annorlunda. Det ÄR verkligen en ny kultur som jag ska försöka att anpassa mig efter. Men denna version av Matrix kan jag tänka mig att leva i, folk accepterar och hakar på mitt sätt att leva. Med alla runt omkring mig försöker jag leva som jag lär, dela med mig av allt. Allt mitt är ditt.
Det krävs inga större talanger för att kunna spela detta spel, det känns som om det är mer accepterat att vara lite annorlunda eftesom alla är lite egna, spelreglerna är färre här nere så att säga.
Sen har vi denna kille som jag förälskat mig i och är lycklig med än så länge. Ni som varit med innan känner honom som "Öland Roots-killen" och alla förväntningar och förhoppningar blev sanna när jag väl kom hit. Utan honom hade jag ändå varit här, men det hade då varit ett annat liv jag välkomnat. Fina, snygga, vackra, fantastiska Klicken engagerar sig i mitt liv och har visat förståelse för vad jag går igenom och tillsammans hoppas jag att vi båda ska bli tillfreds med nya liv som vi båda längat efter. Vi behöver varandra redan, vi förstår varandra, men det har vi gjort sedan första minuten vi sågs. Detta kommer att bli ännu en kärlekshistoria.
Och sist men inte minst; STUDIERNA. Jag hänger med på föreläsningarna även om jag har svårt för att sitta still och behålla fokus i mer än tio minuter år gången och samtidigt lyssna på någon som pratar, men då och då bryter någon in med en fråga och jag vaknar till liv igen. Jag har inte listat ut ännu om det är svårt eller inte, det enda som just nu är svårt, är att jag inte helt förstår vad som väntas utav mig, vad min lärare vill att jag ska göra och hur jag ska göra det. Jag har mitt första seminarium i början av Oktober och väntar med spänning på hur det ska gå... misslyckas jag får jag göra om och göra rätt, det är inte svårare än så... MEN! det som har fastnat hittills är vad Aristotoles tänkte om livet på vår vackra planet, att alla ting måste sträva mot ett mål, ett frö vill bli en blomma, en larv vill bli en fjäril osv. Jag hoppas också på att få vingar som bär någon dag, men jag är less på att vänta på framtiden. detta kommer bli de bästa åren i mitt liv, hands down, det äger att vara här, jag skapar min egna framtid, nu har jag alla medel för att lyckas, resten är upp till mig.
Jag är lycklig här nere, nu när jag börjar komma in i detta nya liv, dessa nya människor, detta nya klimat och denna nya kultur. Södra Sverige börjar inte längre vid Sundsvall, utan jag har börjat lära mig lite om denna del av Sverige. Jag bor inte i Skåne har jag upptäckt, för Skåne börjar inte söder om Stockholm som det sägs där uppe;), men jag har fått svälja att för många här börjar norrland vid Stockholm :P
Men oavsett hur tilltalande detta nya liv är saknar jag er där hemma. Det finns massor med människor som jag inte fick säga farväl till, och de som jag faktiskt fick en sista gång med saknar jag massor. Det var ganska rörande att se att folk på riktigt skulle sakna mig när jag flyttat, även om dessa förmodligen har vant sig vid tanken vid det här laget. Men jag saknar min familj, min syster och min far och mina mårdar, jag saknar Ida som fan och vill hem då och då bara för att besöka gränslandet med henne och ha våra djupa samtal om allt möjligt, men en grej jag lärt mig är att det faktiskt kommer gå att hålla kontakten med folk och det tänker jag göra.
jag kommer hem den 19:nde december och då äre FEST!
"Sålänge vi e vänner ska du veta att du alltid kan känna dig trygg
Du gör för mig vad ingen annan kan för de du är min bror, ja håller din rygg
Du gör för mig vad ingen annan kan för de du är min bror, ja håller din rygg
Så du inte ramlar bak, om du e vilsen så har du mig ja visar dig vart du ska" . Jacco
Finding futureland
“Change has to come for life to struggle forward.”
Just nu sitter jag på ett nylackat, nyslipat, tomt golv, omgivet av vitmålade, tomma väggar som utgör vad som brukade vara vårt finaste rum i hela huset, där värmen från braskaminen lyste upp den osammanhängande konsten på de förfärligt fina, gula tapeterna; ni som suttit i standardpositionen med skorpor och te framför brasan en vinterkväll vet EXAKT vad jag pratar om. But vardagsrummet i casa del Österåsen is no more. Shit is changing runt omkring mig men det verkar ske en hel del annat i min omgivning med andra oxå. jag tror att folk börjar ta ut fingrarna ur röven och har upptäckt att tiden rinner ut, eller så är det bara jag som slutligen har börjat bli stor och vill ha mer utavlivet än mört och småabborre... ;) de är lätta att fånga men de ger dig inte mer än blodiga händer.Mina metaforer är kickass, jag vet.
Det här inlägget kommer att handla om vad som varit och vad som kommer härnäst, när man vaknar upp ur den alldeles för korta drömmen som kallas sommar och verkligheten återigen börjar. Allting har förändrats så snabbt, jag har inte träffat älskade gymnasie-badass-ligan Club Limit på hela sommaren. Tre år har typ helt plötsligt torkats bort och det känns som om jag precis slutat nian igen, förutom att när jag slutade nian hade jag Fanny som skulle gå på samma skola som mig, och den skolan låg inne i Östersund. Denna gång ligger skolan 100 mil söder ut i Växjö, och där kommer inte Fanny kunna skjutsa mig till bussen på den fulla moppen. Jag ska plugga Europastudier på Linnéuniverstitetet där i tre år, så jag kommer förmodligen prata småländska efter en kvart där nere om det inte vore för att fader fantastisk ska skjutsa ner mig hela vägen! :D
Det var mycket som gick i kras när jag bestämde mig för att flytta, eftersom vi hade börjat synka våra liv här, det var så mycket vi skulle göra i höst och i vinter, men alla kommer förr eller senare behöva ge sig av härifrån ifall de vill ha en framtid som är värd att berätta för någon om. Folk behöver skaffa ett bredare perspektiv för att kunna utvecklas som människa, och här har nästan alla tunnelseende. Du måste bort för att kunna längta hem.
Efter denna sommar kommer jag sakna min älskade by mer än om jag hade flyttat direkt efter studenten, för de paradis som vi egentligen har rätt utanför dörren har i många år varit bortglömda. Vi har hittat ställen som inte finns beskrivet i någon bok, vi har suttit ute i timtal på samma ställe i princip och pratat om enhörningar och livet efter döden i det sagoland som de jämtländska skogarna faktiskt är. Jag och Ida har knäckt koden till Matrix, kommit på lösningen till alla världens problem, sett samband mellan våra egna liv och varför världen går rakt ner i kalla helvetet och massa annat som jag inte kan få mig själv att minnas. All ilska har runnit ut och jag tror att jag slutligen kommer kunna lämna detta ställe med en viss ro i själen, med en längtan tillbaka hit till mina skogar och mina fantastiska skogsmullar ;)
Alltså, Växjö i småland i tre år.du behöver inte veta var de ligger för det visste inte jag heller förens i Juli i år :P Jag hade lika gärna kunnat flytta till ett annat land, för de har en annan kultur där nere, de andra regler att följa och de har ett annat språk, de har inte milsvida barrskogar med fjäll i horisonten. de har säkert andra fina saker, Havet ligger inte långt därifrån tillexempel....
Vad ska jag bli sen? Jag kan inte ge ett seriöst svar på den frågan men jag kommer nog att göra det jag alltid velat göra, och tre års statsvetenskap och en djupare insikt i hur världen styrs kommer att ge min tillräckligt med kunskap för att fullfölja mina drömmar. Man måste kunna hela historien för att kunna förändra framtiden tror jag. Ärligt talat har jag ingen aning om vad jag gett mig in på, hur framtiden ser ut med europastudier i ryggsäcken, eller om jag ens kommer att gå klart, men man måste ju satsa för att vinna! Yolo ;D
Så allt har förändrats på mindre än en månad, hela mitt liv har vänts upp och ner och det är fucking awesome! Jag måste dra, vi alla måste dra och när mitt hus förändras utan min tillåtelse är det dags att skapa sig ett eget hem och börja kontrollera sin egna framtid. Men jag är född Jamtlandstaus och jag kommer dö Jamtlandstaus, helst with ma people ;)
Studenten
“Yesterday is gone. Tomorrow has not yet come. We have only today. Let us begin.” -
Moder Theresa
Helt plötsligt var jag tydligen inte studerande längre, utan arbetslös. Fyfan vad skönt det är. Nu finns inte längre några måsten, inga försenade uppgifter att ha ångest över, jag kan åka var jag vill utan att planera en hemresa, jag behöver inte åka in till stan hela tiden, och därför finns inte behovet att bo i stan heller längre. jag har flyttat hem nu, tillbaka ut i min skog, till min åker och till den friska luften. I stan är saker och ting tråkigare, för en promenad utan syfte är inte lika rolig när det är bilar överallt och du går på samma, gråa asfalt varje gång. Att vara hemma betyder att vara ett stenkast ifrån en skog, en stubbe, en badplats, en å och världens godaste vatten. Det fridfulla med att vara ensam eller i gott sällskap ute i naturen, utan plan eller syfte och bara gå, prata och lyssna är ett faktum.
Efter studenten är det verkligen vad jag behöver. Jag har varit runt folk konstant, man passar lixom på att vara med sina vänner, fler människor kommer ut ur sina iden och så skapar man nya vänner. Man måste till skolan tidigt varje morogon och kommer hem sent varje kväll. Men det som var värst med studenten är samma sak som vad som var bäst; allt folk. alla fulla, äckliga, glada, underbara tonåringar, som verkligen lever ut ungdomen och visar hur det ska göras. Jag har inte varit ute länge nog för att se vad som händer när solen går ner, men studentens baksida är ju det att så många spårar. Man blir för full, spyr i en buske, kissar på tågrälsen eller mitt på Österäng, vissa blir otrevliga och bråkar, eller så är det dessa människor som inte kan gå, men skrattar konstant som om de aldrig varit lyckligare. innan folk hat blivit äckligt fulla är studenten fantastisk. det är psykiskt och fysiskt påfrestande att konstant gå runt och vara dum i huvudet, antingen är man bakis eller berusad... är något inte roligt när man är nykter är det ju egentligen inte roligt alls eftersom man blir så puckad av alkohol och tappar omdömet. Mina bästa studentdagar har varit de när jag och mina nära varit ute tillsammans i finvädret och typ chillat och ätit godis. Det är så jag kommer komma ihåg studenten när jag blir gammal.
Till skillnad ifrån många andra ungdomar vill jag inte ha ett jobb. Jag vill ha sommarlov, jag vill ha möljigheten att verkligen återhämta mig innan verkligheten börjar. Den lättaste delen av livet är över, så varför ska man då kasta sig in i den svåra? Detta är förmodligen min sista chans att på riktigt ta ett sommarlov och jag kan börja engagera mig i verkligheten när sommaren är slut. Jag har alltid haft en plan tidigare, men nu har jag inte det.
Alla säger hela tiden att man ska leva i nuet, ta vara på det man har, men man ska ändå ha allting planerat för framtiden. I sommar ska jag göra "i nuet saker", jag ska måla och läsa böcker, fiska och chilla, jag ska göra vad jag känner för, engagera mig i min fritid som jag aldrig gjort förr. ifall någon verkligen saknar mig vet jag att de kommer ut hit och hälsar på, men jag kommer förmodligen inte att åka in till stan mer än jag verkligen måste. Som tur är, är jag inte totalt ensam, tack vare Ida! :P
Nu ska jag vara barn ett tag, bo hemma, äta vällagad mat, måla, fixa och verkligen vara ute, istället för att sitta vid datorn. Det största projektet jag har är att måla om silon som står på min gård, för att sedan pryda den med sprayfärg, graffit.
Jag vet inte vad jag vill göra med min framtid. Jag har ingen plan, men det bästa med att ta studenten är att det inte är någon annans än mitt problem. Jag är vuxen nu, myndig och har gått ut skolan. jag ska börja jobba och tjäna samhället tillsammans med den största delen av Sveriges befolkning. Vi har haft sista skollunchen, sista lektionen, sista uppsatsen... vi har avslutat ett kapittel i livet. gå vidare, men ta det lugnt, stress kommer vi att få nog av sen.'
Min framtid är inte längre någon annans bekymmer, från och med nu är det bara jag som kan bestämma över mitt liv, ingen kan stoppa mig från att göra vad jag vill, åka utomlands, jobba varsomhelst, läsa konstiga flumkurser, måla,spela,och sjunga, göra sånt, vara med folk jag tycker om!
Tänk på det, kära studenter med ångest över allt, ni som är rädda att inte "lyckas", att inte uppfylla alla krav och förväntningar, eller ni som tvekar vid ett vägskäl, att det är lugnt. Tid har ni, iallafall ett tag till. Ni är härmed fria att göra vad fan ni vill.
Meeeeen... FUCK YEAH! Vi tog studenten ;D
"The future isn’t set in stone. Things change.” -
Steaphanie Meyer
Söndag
Nu sitter jag här i soffan som alla andra söndagar och låtsas plugga och lyssnar på Chords sorliga toner. Söndagar är ju enligt tradition en vilodag, men det är ju så tråkigt! Idag borde krogen vara öppen från typ 14.00 - 02.00 så att de som inte är nöjda med helgen kan få en sista chans att bränna alla sina sista pengar i hopp om att helgen ska ge mer än den gjort hittills. Eller ja, egentligen borde någonting överhuvudtaget vara öppet, så att man i alla fall kunde få se en, två själar på stan...
Ifall man vilar alla andra dagar i veckan är en söndag inte mycket att hänga i julgranen, det som ÄR bra med söndagen är att det är beviset på att ytteligare en vecka har gått, att i allafall tiden tar sig framåt även om allt annat står stilla. I den här staden märks minsta föränding direkt och alla dessa små föändringana i ens närhet skakar ens värld temporärt, innan man har lärt sig att leva med förändringen och man bara flyter med tiden igen. Söndagen är den dagen man tänker över dessa förändringar som antingen är till det bättre eller sämre, men likgiltighet emot det, oavsett om det är bra eller dåligt, kommer ändå efter en söndag eller två, så Kbry.
Nu på våren händer alldeles för mycket, alldeles för fort och alldeles för radikala saker sker. Jag är en konservativ människa och förändringa stör mig, även om jag vet att det är for the better, och dessa förändringar stör mig extra mycket på just söndagar, eftersom det är dagen utan distraktioner. Inga fester, inga aktiviteter, ingenting är öppet. Alla lever i sin egen värld på söndagar, städar, pluggar, tänker över sin helg, eller bara sitter framför TV:n hela dagen. Söndagen är DIN dag, när du utan dåligt samvete kan sitta i soffan i skitiga myskläder hela dagen och inte göra något mer än att fylla på kaffekoppen... eller deppsupa.
Jag har mycket att göra, endå sitter jag här och skriver ett oviktigt blogginlägg om mina tankar om veckodagen söndag, men vem bryr sig, egentligen? Snat är skolan slut, om 52 dagar tar jag studenten och då förändras allt. Min motivation har åter igen försvunnit och jag kan lika gärna sitta och mögla i Österåsen hela sommaren som att göra något vettigt som att jobba, t.ex. Det hade varit skönt med ett sista sommalov, men som sagt finns det inget mer att hämta i Östersund för mig. Var flyr man där man inte är helt ensam? Dömmar om en ej existeande framtid är bara drömmar tills man har uppfyllt dem. Igår täffade jag en kille som hade uppfyllt sin stösta dröm och det är väldigt imponerande, och jag önskar att jag oxå hade den motivationen att göra något med mitt liv, men sådant finns inte att hämta på en söndag.
"The city takes a breath on Sunday. Of all that’s lost with the pursuit of what’s next, I hope we don’t lose that…”
― Hawksley Workman
― Hawksley Workman
Söndag är dock den enda dagen i veckan när det är okej att njuta av att vara 4ever alone, luspank och eftebliven.
Nej, JAG är inte bitter...
“Sunday is the golden clasp that binds together the volume of the week.”
―Henry Wadsworth Longfellow
"Släpp henne fri"
“Where there is love there is life.” ― Mahatma Gandhi
Efter två veckor i Paradiset är jag tillbaka in, i Matrix verklighete, i landet som makear alldeles för mycket och för lite sence, i landet med fler lagar än människor, landet utan kompromisser, prutning och kärlek.
Två veckor i Indien har som vanligt varit livsviktigt och har löst alla problem, tagit bort all ångest och raderat all rädsla inför framtiden. Om åtta månader åker jag tillbaka, för att stanna på obestämd tid. För första gången har jag inget som håller mig kvar; ingen skola, inte att jag är för ung eller att jag måste göra annat. Det är lugnt. livet springer inte ifrån mig än på några år, så det är lika bra att leva innan jag blir för gammal.
De flesta är så obsessed vid att skaffa sig en utbildning - det var jag också - tills jag helt plötsligt kom på att varför ska jag skynda mig att välja en karriär, ett yrke, en utbildning nu igen? Ända sedan vi var 15 år har vi plågats av rädslan för framtiden, vi har tvingats göra gymnasieval, vi har bytt inriktning, vi har haft samtal med studievägledare och suttit med släkt och vänner sedan vi var 3 år gammal och de har frågat oss vad vi vill bli när vi blir stora, eller vad vi ska plugga efter gymnasiet. Jag har gått i skola i 13 år, så jag kan inte påstå att jag är superpepp på att plugga mer. Just nu är jag så less att jag kan dö. Det enda intressanta är mitt och Fannys projektarbete, "Bokfan" som handlar om just Indien. Allt annat känns oviktigt och meningslöst.
I Indien är lagarna verkligen till för att brytas. Det finns så få som håller koll på dig, knappt några övervakningskameror, och polisen stör dig inte i onödan, ingen kollar misstänksamt på dig eller snackar skit bakom din rygg på grund av ditt utseende. I indien finns frihet som inte kan upplevas i Sverige och i hela mitt liv är det de enda jag velat ha.
“Seek not greater wealth, but simpler pleasure; not higher fortune, but deeper felicity.” ― Mahatma Gandhi
Man jobbar för att få någon form av ekonomisk frihet, alltså att du kan leva och ha roligt på din fritid. Där kan man välja jobb mer brett för allt är inte ersatt av maskiner och de jobbar så att de klarar sig. Du är inte misslyckad om du inte har gått i skola eller om du inte har en god utbildning och en karriärsplan. Vill du inte, behöver du inte, det är så pass enkelt. Det är lätt att försvinna bland alla människor, för vilken regering kan hålla koll på nästan en och en halv miljard människor? Visst det är ett farligt land just på grund av bristen på övervakning men där spelar civilkuraget en större roll. Man litar på människor, kommunicerar med människor, och har ni hälsat en gång är ni vänner. Allt är så simpelt i Indien, precis som det borde vara, det finns liksom ingen anledning att krångla till det. De vänner jag fick där för sex år sedan är fortfarande mina vänner och de har följt min uppväxt, på samma sätt som de har följt min uppväxt. Ifall du skaffar dig vänner får du privilegier, du får hjälp att fixa allt ifrån en utekväll till en taxiresa, till boende till ett bra pris. kontakter är lättare att skaffa, för att folket är öppnare, vänligare och kärleksfullare. Mina vänner har tagit hand om mig nu, på denna resa och jag litar på dem med mitt liv. Mina girls och André har även de blivit väl mottagna och jag tror att även de har skaffat sig ett par vänner för all framtid.
“Each one has to find his peace from within. And peace to be real must be unaffected by outside circumstances.” ― Mahatma Gandhi
Ingen skrattar år dina känslor, utan det är mer accepterat där att vara ledsen, olycklig, överlycklig osv. Depressioner är ovanliga, eftersom du får all den kärlek du vill ha. Visst, vi är privilegerade här i väst, vi har trygghet och skyddsnät och en lagom begränsad frihet och kan åka vart vi vill, men jag vill inte ha skyddsnät och trygghet; jag vill ha kärlek och frihet. Mina privilerier som svensk kommer jag alltid att ha, tack vare min härkomst och mitt modersmål. Men då kan jag väll utnyttja den frihet att göra vad jag vill, som Sverige har gett mig? Så jag ska åka bort, skaffa mig en annorlunda framtid, den som jag egentligen alltid har drömt om och som följer det mitt hjärta vill, inte min hjärna, inte mitt förnuft, utan det som jag vill mest längst inne. Jag ska må bra, vara lycklig och fly kylan och kontrollen, det som jag avskyr mest med väst. Slutet på min historia ska förbli oskrivet tills jag väljer en väg, ett liv, för det är lugnt.
“Those who surrender freedom for security will not have, nor do they deserve, either one.”
― Benjamin Franklin
― Benjamin Franklin
Review
Första dagen 2013 vaknar jag i en sandig hotellsäng i ett av jordens paradis, med massor av hopp om framtiden. Hur var 2012? Helt ok! Jag har levt, och levt hård, on the edge, hela tiden! Hela min värld har vänts upp och ner flera gånger, och jag är faktiskt nöjd med det lilla jag åstadkommit. Folket som följt mig genom året har varit nära och kära, många nya vänner och jag skaffade ett jobb. Jag har levt i ett overkligt gränsland, men börjar förstå att verkligheten kanske inte suger så hårt iallafall... 2013 ska jag till Indien och kanske få ett avslut på en lång, underbart tragisk historia, jag tar studenten, jag ska till Holland, åka på en eurotrip, sen har jag världen framför mina fötter. 2012 har jag varit i Barcelona, Tyskland, frankrike (Paris❤) och nu är jag i Cypern. Vad kommer härnäst? Tomorrow will be kinder ❤
Indien
Det är konstigt det där, hur man kan fly sin vardag i några veckor och fylla hålet i själen temporärt. Men när jag väl är här längtar jag någon annan stans, jag vill till Indien nu!
Varje gång jag varit där har de problem jag haft löst sig, eller bytts ut, men saker som var viktiga när jag åkte spelade ingen roll när jag kom hem igen. Jag tror att all den kärlek som Indien håller kan bota hålet i min själ iallafall i några månader. Men man uppskattar även folk mer efter man varit där. Jag pratade med mamma om att åka till mumbai ( Bombay) och hon kom med några goda motargument, det var inte bara "ni kommer att bli våldtagna! Ni kommer att bli rånade! Ni kommer att bli mördade!" Hon sa att för någon som inte har varit i Asien lika mkt som mig, som inte rest lika mkt som mig, kan Indien ta en med storm, inte bara det underbara, utan även den väldigt påträngande misären. Lemlästade människor, unga tiggerskor med spädbarn på armen, och all denna smuts. Jag är van, men det var jobbigt första gången jag var i Indien. I Goa finns ett fåtal sådana, inte alls så många i de mindre samhällena, men utanför Goa, där är de överallt. Jag har alltid kollat bort, undvikit det, men det känns ännu värre. Det är människor som kanske dör imorn, medtagna varelser vars verklighet är så olik din egen.
Vi kommer från privilegier och vi har alltid backup ifall det skiter sig. Men vårat "skiter sig" är typ om man misslyckats på ett prov, supit bort en 5hundring, blivit dumpad eller i värsta fall, att man åker dit i lagens namn... Deras "det har skitit sig" är att deras familj dött, de har förlorat ett ben, deras oäkta barn har fått kolera eller de har fått HIV/AIDS... Det märks så tydligt där, att man blir särbehandlad när man är vit, och det är lite kul i början tills man ser sig om, och ser ruinerna av vad som en gång var ett europeiskt imperium, och byggnaderna, språket och de extrema klasskillnaderna vittnar om det förtryck västvärlden utsatt landet och folket för.
Det är mycket middleclass engelsmän i Goa, som fortfarande njuter av deras forna imperium och strålar sig i glansen av vad som en gång var deras. Indien har kommit dit de är i dag, inte tack vare, utan trots Storbritannien och Europas influenser. Indien är ett fantastiskt land, det bor drygt en miljard människor i landet och trots det är det en demokrati. Människorna är de vänligaste och varmaste jag mött och de ligger högt upp på listan när det gäller teknologisk utveckling. Jag vill att alla ska få se hur folk kan leva, att de lever trots alla hinder och så, men jag tror det kan bli för mycket. Jag vill att mina vänner ska se Indien som mig, som paradiset på jorden, och inte behöva komma ihåg allt ont som finns där. När man slutar se benstumpar och sjukdomarna och ser folket i ögonen är det vackert. De människorna är lyckliga trots allt de utsatts för, men det krävs tid att se det. Det kräver att man glömmer bort sin medömkan och ser dessa människor som jämlikar. Det låter hemskt men det är sant!
Så när vi åker dit, tror jag inte att vi åker längre än till india light, som Goa kallas, med all rätt! :) Se det ni har mina vänner, det finns folk som bara drömmer om gratis sjukvård, skolgång och akassa. Vi har så många skyddsnät i vårt samhälle, även med den hjärtlösa regeringen vi har. Men vem kan säga att din verklighet är bättre än deras egentligen? Vem bestämmer att dina bekymmer än fjuttigare än deras? Vi ser alla världen ur egna ögon, och ingen kan låna dem och se på samma sätt som dig, så jag säger inte att vi ska sluta whina om våra till synes små bekymmer för de är stora för dig. Jag menar bara att du ska försöka uppskatta det du har :) älska din familj, vårda dina vänner, älska din nästa :) PEACE!
Friendzone
Att bli friendzonad av någon man gillar kan ju vara det värsta någonsin, men ingenting är för evigt!
Det gäller egentligen bara att säga rätt saker så kan man bryta vilken barrikad som helst...
Men en grej som man måste vara försiktig med är folks känslor. Det är något av de värdefullaste som finns, särskillt om det är en väns känslor. Egentligen kan man ju inte bli friendzonad förens man kännt varanda ett tag, man kan vara totalt ointresserad, men att hamna i friendzonen betyder att den ena parten är så ointresserad att
1. Den kan berätta allt för hen, inklusive alla känsliga kärleks/sex grejer utan att fatta att det kanske kan såra.
2. Är det en kille som hamnat i friendzonen, kan tjejen sova utan BH under kläderna brevid utan att bry sig
3. Det finns ingen verklig sexuell spänning från den ena parten.
Det finns säkerligen en hel del med kriterier för att någon ska hamna i the Friendzone, detta är några av mina, men grunden är iallafall att man är bara vänner.
Jag har nog fler närmare manliga vänner än kvinnliga, och några är i min fiendzone, men jag gillar ju när folk gillar mig och det gäller att vara försiktig med vem man placerar där, eftersom att vi är unga kan vi ändra oss väldigt snabbt due till hormoner och shit, särskilt vi brudar. En kompis frendzonade mig, och sa det rakt ut, och jag blev asarg, för att hamna där kan ju kanske ändå vara det värsta någonsin, speciellt om man själv inte friendzonat personen i fråga... Men det finns mycket positivt med att hamna i friendzonen, man kan till exempel ha en mycket öppnare relation, alltså mer deeptalk, och man kan lära känna en person på en helt annan nivå. Vänskap är ju egentligen att föredra, eftersom vänner stannar offtast längre i ens liv och man umgås mer konsekvent än en partner eller ett ex så att säga. Det finns ju bara vissa fall där ett förhållande varar för evigt :P Typ, när pappa och mamma gjorde slut efter 15 år, så bröts ju den kontakten väldigt abrupt, och de enda de pratar om idag är mig och syrran, vilket jag tycker är konstigt! Efter 15 år tillsammans borde man väll ha något lite mer intressant att prata om :P
Men inget är omöjligt; kolla bara på Ron i Harry Potter!
Slutsatsen är iallafall att vänner är viktigare än något annat, MEN passa dig för vem du ställer åt sidan! Det kan ändras fort. Bättre att försöka än att undra vad som kunde varit.
BRO's BEFORE HOES!
Life stars now.
Fader tid förlorade mig igen och nu är jag 18 år gammal, men känner mig inte speciellt äldre än jag gjorde i Tisdags...
Det jag lärde mig igår är att jag inte har förändrats någonting sen jag var 15, eller 16 eller 14. Jag är fortfarande alldeles för ärlig trots att jag är grym på att ljuga, jag kan vara väldigt elak, men jag hjälper gärna folk och jag vill ställa upp så mycket jag pallar. jag har inte givit upp en ända av mina principer, jag har snarare lagt till fler...Jag står fast vid mina politiska åsikter och jag har inte lärt mig att gillla svamp. Jag har fortfarande inte båda fötterna på jorden och svävar ständigt i en egen värld där alla tycker och tänker som mig.
Pappa är inne i någon separationskris nu och har varit ett tag, men nu säger han saker om när jag var liten som han aldrig sagt förr... Det får allt att bli mycket seriösare! Det gör att jag också kommer in i någon form av kris, en rädsla för att bli forever alone grej :P Hade ingen brytt sig hade det varit en annan femma.
Igår var vi ut och åt, och jag drack en helt underbar Erdinger som pappa betalade, medan alla andra satt och drack vatten :P Efteråt var det bara att säga: "jag ska ut och supa" och det var lixom inget konstigt med det! Ingen spänning alls! Välkommen Linnea, till ett liv utan daglig excitement...
Jag hyser inga hopp om en lång och ljus framtid, om små blonda barnbarn eller en evighet av kärlek, men det som jag verkligen vill är att vi kommer att hålla kontakten och om 10 år fortfarande kunna besöka gränslandet och vara lyckliga i varandras sällskap. Det är det jag önskar när jag ser stjärnfallen över skog och stad.
Genom 18 år har jag alltid varit beroende av folk, och nu är allt plötsligt upp till mig att bestämma själv! Läskigt... Det kanske är det som folk menar med att livet börjar nu, att det är bara ditt personliga, egna liv som självständig och myndig medborgare börjar. Så Life starts now.
Men nu när jag äntligen är 18 har jag funnit mig själv bland höghus och tallar, jag vet vem jag är, jag har en personlighetskärna och den kommer jag alltid att ha. För att citera Fanny: "En hare i Östersund", eller ett rådjur på 45an. Helt jävla lost i citylife men bekväm bland mina granar, björnar och stubbar... men även i stan finns det fristäder. :)
Man får väll ändå säga att pappa har gjort ett relativt bra jobb, för vore jag ödmjuk vore jag perfekt ;) Nu ska vi köra några fler hårda dagar och fylla igen själshålet lagligt, för att förhoppningsvis minska lidandet av att vara ett asshole. Vi får se hur länge det dröjer innan jag igen, egenhändigt, förstör mitt liv ännu mer och börjar tvivla på min egen förmåga och framtid.Just nu är jag väl medveten om min position, men det där med drömmar... det kanske kan vänta? Jag har iallafall mig själv nu och föralltid... Jag, som jag alltid har varit :)
Och Fanny, såklart :) <3
"You are only young once, but you can stay immature indefinitely"- Ogden Nash
http://open.spotify.com/track/6nek1Nin9q48AVZcWs9e9D
Nokia
Nu har min sista nokia gått sönder.
I alla år har jag haft en nokiatelefon, jag fick min första av mamma när jag skulle börja sexan, och den hade hon haft i tre år innan som arbetstelefon. Det var alltså på riktigt en telefon designad för militär. Den telefonen gick under namnet 7210, och var i stort sett odödlig. Jag tappade den på hösten i sjuan, var utan den hela vintern och sedan när våren kom, och vi skulle elda gräs, låg den där, i två delar... Vi tog in den och la den på elementet, efter en dag fungerade den som ny. Den höll till vintern då jag gick i nian. Bara några dagar innan julafton gick den bort med en slutligen brusten skärm. Må du vila i frid, min trognaste vän.
Min andra telefon fick jag i julklapp i nian. Det var en skinande svart nokia 3720, med 2 mpx kamera i en lyxförpackning. Den telefonen kallade jag för Quinn och den tillsammans med min vackra ipod utgjorde de viktigaste apparaterna i mitt liv. En gång när jag var ute och sprang tappade jag telefonen i skogen, och märkte det inte förens jag kommit hem, så jag sprang tillbaka i mina fotspår, och där ligger den, i en vattenpöl på skogsvägen. När jag i fasa plockar upp den får jag sms! Magi! Den överlevde många vistelser på både åker och i skog, men aldrig svek den mig.
Det var jag som slutligen svek den. Efter ungefär ett - ett och ett halvt år slungade jag den in i väggen i frustration och det var den slutliga smällen. Skärmen sprack på insidan och jag försökte rädda den, men det var försent. Efter en lång sorgeperiod över min älskade Quinn gick jag vidare och köpte en lika dan telefon fast med en gul ram av Fannys far.
Den tjänstgjorde väl tills i sommras då den slant ur min ficka på IKEA i Sundsvall. Vi försökte få tillbaka den i en vecka ungefär, men det var inte hållbart att sitta ensam i stan helt utan möjligheter att få tag i någon eller ens ha koll på klockan! Så hjälplös man blir utan dessa nära älskade vänner vi lägger ner tusentals kronor på. Jag köpte min sista nokia för några månader sen. Varför jag inte köpte en Smartphone direkt var för att jag hade min kära ipod touch där jag hade allt jag behövde, men tyvärr regnade den sönder på yranlördagen när jag vandrade hem barfota i skyfallet klockan ett på morgonen. Min nya telefon var alltså inte tillräcklig, men jag älskade den endå. Min tredje 3720...
Den avled i onsdags, då den blev överkörd. Den lyser och låter när man klickar på den men hela innerskärmen ser ut som blixtar mot svart bakgrund. Må ni vila i frid mina älskade nokiatelefoner, min era av att vara konservativ och kämpa emot framtiden är över. Om en vecka ska jag köpa en iphone, och nu under tiden har jag en samsung galaxy mini... Jag kommer ALDRIG att köpa en samsung! Jag hatar den! Och när jag googlade nokia 3720 kom den här familjära bilden upp:
Tagen just av en nokia 3720.
Men jag välkomnar framtidens möjligheter med öppna armar även om jag nu också kommer att bli en iZombie som vandrar längs Östersunds gator dag och natt, utan syfte eller destination. Jag böjer mitt huvud för dig teknik. Du har besegrat mig.
Oooch här har vi mina telefoners mästerverk:
Sofie
"Friendship is a single soul dwelling in two bodies." -Aristotoles
Dags att prata allvar igen. Idag flyttar Sofie, en av mina bästaste bästa vänner, som jag har känt sedan dagis, till Tyskland. Efter tre år i Kalix försvinner hon ytterligare tre år ner till Frankfurt på nya äventyr. Jag är så jävla stolt över henne, att hon följer sina drömmar.
Vår vänskap började tidigt, några av mina tidigaste minnen innehåller henne, men när jag började i sexan så klickade vi på riktigt och spenderade fyra år tillsammans. En sommar var vi med några andra vänner till sex på morgonen och sedan repeterades proseduren så varje dag i fem veckor. Sofie var där när Mamma flyttade, och jag har fått vara hos hennes familj hur mycket jag velat, och kommit väldigt nära hennes mor och småsyskon. Sofie har varit vid min sida på de vildaste äventyr, hon följde till och med mig ner till Tyskland och hälsade på mor min 2010 :)
Sofie har lärt mig mycket av det jag kan idag, och hjälpte mig genom en tuff period en gång, så jävlig att vi aldrig pratat om det. Men tack för det älskade vän! Sofie och jag spelade på skolavslutningen när hon skulle gå ut nian, With me, av Sum 41. Fyfan vad jag green när hon åkte iväg till Kalix, för tre år sedan.
Hon har hjälpt mig att utvecklas till den grymma person jag är idag, självständig och stark, även om jag aldrig kommer att kunna hantera livet som Sofie har gjort i alla dessa år.
Sofie är min förebild och man ska alltid prata med Sofie om saker... är det killproblem så säger alla andra: "ja, men det är klart du ska satsa om du tycker om honom!" Sofie säger: "han verkar ju vara dum i huvet, skit i ungjäveln, du hittar någon bättre..." Sofie säger sanningen, istället för vad man kanske vill höra. Tänk på det brudar, sluta försöka spara varandras känslor, för i slutet kommer det alltid vara sanningen som vinner. Tala klarspråk för fan!
Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag ringt och lipat till Sofie och hon har sagt: "Men är du helt jävla dum i huvet? det är väll för fan inget att lipa över! Ryck upp dig nu för fan!" Sofie ger konstruktiv kritik när det gäller mitt liv och mina val, och hon har bannemig peppat mig i ALLT jag har gjort.
Hon uppfyller en livslång dröm nu, att arbeta med hästar. Hon har velat det här så länge jag kan minnas, medan jag anpassar mina drömmar efter vad som är möjligt eller inte:P Hon är den modigaste personen jag vet, först drar hon till Kalix i tre år, och att flytta till Kalix kan ju fan inte vara lätt :P det ligger ungefär i jämnhöjd med Happaranda, i de djupaste delarna av den norrbottniska trollskogen. Sedan nu, efter att ha varit hemma en sommar, förverkligar hon sin dröm och flttar 150 mil söder ut, till ett land där hon inte riktigt förstår språket, där hon knappt känner någon! Alla har alltid ifrågasatt hennes val, att ägna sig åt ett intresse många bara har på fritiden, där vilkoren är kassa, men Sofie är en fighter. Hon klarar fan allt.
Jag stödjer dina val till 100 % babe, och nu när Sofie bor i Tyskland, en timme med tåg från mamma, kommer vi att ses mer än när hon bodde i skogen. Nu är lilla Sofie en kvinna, vuxnare än många 19 åringar och har dessutom blivit så sjukt jävla snygg!
Jag är så jävla stolt över dig.
"I don't want this moment
to ever end
Where everything's nothing without you
I wait here forever just to,
to see you smile
'Cause it's true,
I am nothing without you"
Förhoppningar om en ickeexisterande framtid.
När en värdelös sommar tagit slut och allvaret slagit in börjar man sakna ändå sakna de regniga - men ändå varma - sommardagarna som man trots allt spenderade rätt bra. Jag träffade ändå rätt mycket nytt, bra folk, speciellt på jobbet:)
Men nu när allvaret slagit in så är det väll dax att sätta upp lite mål för de kommande livet. Det är väll dags att jobba upp en obefintilig kondition, samt kordination och ett förlorat intresse för att göra något kreativt alls. Jag antar att när 18 år är fyllda är det väll på tiden att man växer upp lite... men vafan, jag är väll tolerant och mogen... vad mer skiljer oss barn från de vuxna förutom framförallt de egenskaperna som många vuxna ändå tappade bort på livets väg.
.
Dock är det dags att börja vara lite mer ansvarsfull. Som till exempel ta bättre hand om min ascoola lillasyster! Jag satt på en balkong här om dagen och diskuterade allt mellan himmel och jord med en skön grabb som nämnde att jag måste vara min lillasysters idol. EGOBOOST! Förmodligen är jag väll en bland många, men det är väll dax att börja behandla henne som en vän och inte som en av några som bara bor i mitt hus. I vanliga fall brukar vi bara enas när vi är fast hos en gemensam fiende " my enemies enemy is my friend." Vår fiende har även hon vuxit upp lite, och upptäckt att jag och Eira blivit stora.
Dock är det dags att börja vara lite mer ansvarsfull. Som till exempel ta bättre hand om min ascoola lillasyster! Jag satt på en balkong här om dagen och diskuterade allt mellan himmel och jord med en skön grabb som nämnde att jag måste vara min lillasysters idol. EGOBOOST! Förmodligen är jag väll en bland många, men det är väll dax att börja behandla henne som en vän och inte som en av några som bara bor i mitt hus. I vanliga fall brukar vi bara enas när vi är fast hos en gemensam fiende " my enemies enemy is my friend." Vår fiende har även hon vuxit upp lite, och upptäckt att jag och Eira blivit stora.
Hösten nalkas med nya möjligheter, nya vägar och ändå sitter jag här och drömmer om en framtid som nog aldrig kommer att bli min, när jag egentligen borde sänka mina krav och nöja mig... men jag nöjer mig inte. Låt oss hoppas att höstens drömmar slår in. Det är ju nu vi är i bäst skick! Allt är möljigt! Living young and wild and free förfan! Förhoppningsvis får jag med alla mina vänner på denna spännande resa mot tronen :) Återkommer om närmare detaljer när tiden är rätt.
I need love
'cause only love is true
I need every waking hour with you
And my friends
'cause they're so beautiful
Yeah, my friends they are so beautiful
They're my friends
Fanny Kungen Jonsson 4ever!
Jag skulle vilja ta den här tiden och skriva en hyllning till min bästa vän här på jorden. Jag har ett par stycken som jag räknar till de bästa, men de senaste månaderna har Fanny stigit upp som den starkaste stjärnan på Linneahimmlen.
Jag och Fanny träffades för första gången när jag kanske var 3 och hon 2? Sedan dess har vårt förhållande gått i vågor. Allt gick bra tills min kanin råkade kissa i Fannys knä... då hade vi ett uppbehåll på cirkus 5 år, tills en dag, en helt ny Fanny, med rakt stället för lockigt hår gled in i mitt liv på en röd kinamoppe, en kylig vårdag 2010. Det var den dagen gudarna och den fulla moppen utnämde oss till Linnea Kungen Johansson och Fanny Kungen Jonsson, förevigt förenade via namn, på en kyrkogård, någonstans i Jämtlands skogar.
Då den tiden hade jag rosa hår, och mitt mål i livet var att bli läkare. Fannys mål i livet var att ta sig hem, utan att moppen skulle gå sönder...
Efter den oförglömmliga kvällen som dock aldrig riktigt var någonting annat är gömd i glömskans dimma fortsatte vår episka resa. Vi bokade in en lunchdate första dagen på skolan, eftersom vi upptäckte att vi valt samma gymnasie! Men när väl 9:an på treälvskolan tagit slut, skilldes vi åt som vänner, men hade inte mycket kontakt under sommaren. Det var mer någon kväll här och där..
Yran dock, var ju lika självfallet som att vi skulle dit. Såklart vi skulle umgås!
Sedan kom första dagen på ÖG. Fanny kom och hämtade mig med moppen och vi åkte till Häggenås för att ta 07.15 bussen in till stan. Innan bussen kom smög vi in i skogen för lite kvalitetstid med naturen innan stadens bistra höghus skulle blocka våra synfält. Vi brydde oss inte, We were young and wild and free! Kåbry mård var ett begrepp som blev mitt och Fannys, och det btw, var från början en felrättning av en gammal Nokia 3720. Innan bussen kom en morgon som inte var som alla andra mornar, togs denna bilden efter ett ögonblick av slående skådespeleri via telefon, när allt som sas, egentligen var en lögn.Åhjo, att ljuga är en av baskunskaperna i en kungs liv. Men With great talent comes great fun, och det utnyttjade vi till fullo där ett tag. Jag och Fanny skrev en lista på 101 saker vi ska göra innan vi går ut 3an, där en av punkterna till exempel var att åka till Magaluf och att skriva en sång. En av de konstigaste grejerna på den listan var hämtat ur en McDonaldsreklam för McFlurry. "Hej, kan du ta kort på mig och min McFlurry?" frågade en man någon på gatan i den radiosända reklamen. Så vi skrev upp det på lista och gav oss av för att hålla vårat löfte. Tanten som vi frågade tog nästan kort på sitt eget öga, när hon förde en kameramobil till ögat för att se genom det hål som knappt finns alls på ens moderna digitalkameror. Såhär blev bilden:
Suddigt, men ändå ett mästerverk med en rolig historia bakom.
Listan är sedan länge bortglömd och förhoppningsvis aldrig mer upphittad. Idag har vi en lite mer realistisk lista, där vi avverkar ett par saker i veckan. Listan är tills dess vi tagit studenten. favoritpunkten på den är att åka lådbil i stan.... :P
Vi umgicks nästan varje dag, och vi blev mer och mer lika. Fanny blev lika kär i stubben som mig, och hon, olivia och jag höll uppe traditionen ett bra tag
.
Idag besöker vi den minst 3 gånger i veckan. Ibland flera gånger om dagen. Dit går vi för att bara vara. Där är vi ensamma och obetydliga tillsammans, för vi vet att vi betyder mycket för varandra och så länge det är jag och Fanny är jag nöjd med det.
Idag besöker vi den minst 3 gånger i veckan. Ibland flera gånger om dagen. Dit går vi för att bara vara. Där är vi ensamma och obetydliga tillsammans, för vi vet att vi betyder mycket för varandra och så länge det är jag och Fanny är jag nöjd med det. Att springa över åkern är lätt och det går fort, iallafall på sommaren och det har underlättat vårat daghäng en hel del!
Även fast vi har varit vänner föralltid, få har vi aldrig varit så bra vänner som vi är nu. Vi har flera låtar som vi relaterar med varandra, vi är gift och vi pratas vid varje dag! Vi är lite som ett gammalt par, jag och Fanny.
Efter ungefär två år av tight vänskap har vi samma humor,vi pratar nästan lika dant (pappa hör ingen skillnad), vi tänker samma saker och säger samma saker samtidigt.
"Friendship is one mind in two bodies."
Y O U R L O V E I S A L I E
Det värsta med att få sommarlov, är att man slutligen får tid att tänka över sitt liv och vad det egetligen är som händer.
Idag har krupit fram med mer eller mindre livsavgörande händelser, men det var speciellt tre saker som fångade min uppmärksamhet.
Den första var hur godtrogen jag är. jag tror ju på vad som helst, samt att jag kom på att jag nog hellre vill att folk ska ljuga än säga sanningen i vissa situationer. När jag insåg att jag hade perfekta repliker som man egentligen ska säga i vissa situationer insåg jag hur naiv jag är. Typ
"Jag har gått upp 10 kg. Ser jag tjock ut?"
"Du är alltid perfekt i mina ögon". Perfekt svar, det är det man egentligen bör svara. Fuck sanningen! Men iallafall det fick mig att börja fundera på min egen självinsikt. jag har alltid tyckt att jag har varit rätt bra på att utvärdera mig själv, men när till och me jag vet hur man ska ljuga för mig börjar man ju tvivla. och det var då det slog mig! Folk ljuger. Hur vet man vad som är sant? Sanningen är egentligen inte relativ och den går inte att kompromissa med; antingen är det eller så är det inte. Jag skulle haft någon som är lika bitter som jag och nästan alltid säger sanningen om vad jag tycker oavsett om det sårar eller inte, och så har jag blivit på sista tiden. Folk uppskattar många gånger inte att höra sanningen, så varför hanterar jag inte andra som jag själv vill bli behandlad? Det är ju mitt livsmåtto! Vem är jag egentligen lixom? Hela min världsbild har rasat eftersom jag utvärderar allt utifrån mig själv, men det kanske är en lögn? Jag förstår dig Descartes! det ända jag egentligen vet helt säkert är att jag finns...
Min andra insikt var att jag faktiskt var tvungen att sova själv i natt.
Sommarlovet är trots allt ensamt, alla åker hem till ursprunget eller bort till fjärran och bara ett fåtal blir kvar, de som alltid varit där. hur ska det gå efter studenten när alla flyttar? Jag har redan separationsångest... Efter ett väldigt kort samtal insåg jag hur ensam jag egentligen är, och för första gången makeade Mark Levengods ord sence: "vårt största ilandsproblem är ensamheten". Jag är sällan ensam, men sällskap är en drog som man kräver mer och mer av ju mer van man blir vid att alltid ha folk runt sig. En kväll ensam i skogen räcker gott och väl för att inte bli galen, men inte efter så många separationer samtidigt som kommer med studenten.
Fundera över ditt liv, vad vet du helt säkert om andra människor? Det du tror dig veta kommer ifrån dina egna tolkningar av omvärlden och av vad andra sagt och gjort. Folk ljuger och du ljuger för dig själv och andra och helt plötsligt vaknar du av att du inte längre vet någonting.
Så inatt bli det jag och en sedan länge undanlagd jacka som var min bästa vän genom tuffa tider.
Underbara skimmrande ignorans, omfamna mig!
"When we truly realize that we are all alone, is when we need others the most"
kingdom come
Det regniga vädret passar min sinnesställning; det är kallt och dystert men det luktar i alla fall gott...
det är just det, det bittra i en break up, men det som luktar gott ur det som varit, så att säga... det bittersöta med minnen :)
22 månader och 4 dagar har jag dedikerat till min drömprins, men det visade sig att det inte bara räcker med kärlek för att evigheten skulle bli vår.
Nu är det dags att göra allt jag glömt bort att tänka på, för i mitt huvud har det funnits två saker; Robin och skolan. Nu har jag och Fanny uppdaterar våran lista på vad vi ska göra innan vi tar studenten - där den första punkten är att åka lådbil i stan - för att livet ska komma igång så fort som möjligt och att jag fortfarande ska ha ett par mål med det, och eftersom i behov av förändring, ska jag måla om mitt rum och jag ska försöka komma på vem jag är nu, vem jag var förr, när jag inte har flickvänsrollen att spela längre.
Man ska inte försöka att bli av med allt man har fått eller associerar med personen i fråga; man har ju iallafall lärt sig något ifrån filmer. Som i "Eternal sunshine of a spotless mind", där minnena försvann men känslorna fanns kvar. Det finns ingen anledning att glömma, grejen är bara att man måste få önskningarna att bli minnen. För man önskar att man vore en bättre människa, snällare, snyggare, smartare, allt som kunde ha undvikt detta.
Det är skönt att bo i skogen där inte så många frågar hur man mår, för det är den jobbigaste av alla frågor. Jag kan redogöra händelseförloppet som ledde mig hit men jag har inget svar på hur jag mår.
Det värsta är att det fortfarande finns hopp. När det tar slut så abrubt utan att man hunnit prata om det och överlägga med varandra, så finns känslorna kvar där lika starka som alltid, och ur det kommer hoppet. Hoppet är det sista som dör i en människa, och jag önskar att det kommer att ornda sig med tiden, att jag blir lite yngre och Robin lite äldre på insidan (:P) och att våra framtidsplaner inte helt kommer att gå i fördärv.
Det finns ju alltid folk som varit med om värre, så kan man ju alltid se det, men det varrierar iofs från person till person, och jag vet inte ens själv hur ledsen jag är, jag vet bara att många andra vill dö när ett förhållande tar slut. mitt förhållande gick ner lungt medan andras kraschar, och just däfrör finns det en chans att vi ska vara annorlunad och faktiskt lyckas vara "bara vänner".
När helgen kommer och det roligaste med Juni är över ska jag fly så långt ifrån allt jag kännt under dessa 22 månader, tillbaka till ett av min barndoms paradis. En fristad från stress och olycka, där det bara kommer att vara jag och björnarna i det höga gräset bervid bäcken. Det är dit jag vill komma när jag dör, och just nu har jag dött lite. Hoppet har sjunkigt och drömmar har gått i kras, och mitt himmelrike det de ända stället där jag vill vara.
"Run, run, run and hide, Somewhere no one else can find. Tall trees bend their leavs, pointing where to go, Where you'll still be all alone"
Dagens Kbry
Stackars lilla Tommy vill bara att alla ska förstå hur svårt det är att leva utan smör. Dagens "ilandsproblem" :P
Tillbakablick och hypotes om framiden
Jaha, 2012, början på slutet.
hur har 2011 varit? Asbra! Jag har lungt och stadigt tagit mig framåt på alla plan livet har att erbjuda, jag har tillochmed vuxit 0,5 cm i mitt välmående! Den här dagen 2011 hade jag nyss kommit hem ifrån andra sidan jorden, och för ett år sedan på tisdag, bestämde jag och Dorel mig för att ha en "hemmapluggdag" och hängde fett framför tv:n en hel dag...
Jag har varti i Italien, jag har varit hos mamma, jag har varit i frankrike, jag har varit på Oktoberfest, och jag har varit i grekland. Ser ut som ett ganska fullbordat år! Dock sög sommaren här hemma. Campingen svek oss, och likaså vädret och folket. Det roligaste som hände hemma i sommras, var när Sofie fyllde 18. DET var en kväll att minnas. OCH pappa och Catarina förlovade sig! :D
I världen har det varit jordbävningar, speciellt i Japan, ännu ett litet vulkanutbrott på Island, Euron står inför den värsta krisen någonsin, Usa lämnade Irak helt efer 9 år och efter (enligt Wikipedia) nästan 100 tusen döda. Översvämmingarna i Thailand har gjort så att priserna på hårddiskar sjuktit i höjden, det var 25 år sedan Olof Palme blev sjukten
25 år sedan Tjenobylhaveriet och tio år sedan flygplanskrashen i World Trade Center, med drygt 1300 döda.
Brejvik massakerade nästan 80 människor på en ö utanför Oslo, varav de flesta var i våran ålder... Den största katastrofen i norden sedan... någonsin!
Arabiska våren har tagit fart, i bl.a Nordafrika har folket rest sig emot överheten och de slåss nu för rättvisa, två svenska journalister blev dömda till flera års fängelse för terroristbrott... typ.
Ännu ett år av missär i Världen, och det verkar inte som om vi marsherar emot ett bättre år 2012. Jag är osäker på om jag kommer våga åka bort i Jul, eftersom jorden möjligtvis kommer gå under... Jag menar, åska i December, Hur konstigt är inte det? Och när det väl slår till, har jag ingen lust att vara i Södra asien där allting slår värst... plus att jag inte vill vara ifrån min Robin OM det händer.
Så var har vi egentligen att vänta utav 2012, förutom naturkatasrofer? jo, vi bör alla uppfylla våra nyårslöften. jag ska hitta ett intresse, framför allt, ta tag i mitt liv, äta bra må bra :) och få mvg i allt :S jag ska göra två högskoleprov, och åka till BARCELONA! :D men just nu, ska jag äta en av Eiras Cupcakes och vänta på svar ifrån Fanny ifall hon vill följa med ut på en promenad :)
Verklighet?
Jul är en familjehögtid, där familjen ska umgås och ge varandra diverse tankefulla gåvor med ledtrådar i form av finurliga rim och oavslutade meningar, vi ska ha roligt och sjunga snapsvisor och se Kalle Ankas jul tillsammans, tätt ihop tryckta i en alldeles för liten soffa. Alla ska laga mat tillsammans inför de viktiga julbordet för att gemenskapen ska vara så stor som möjligt. Trots det klara vi inte av att vara ensamma med vår familj en enda dag.
Vår närmaste släkt är samlad, människor vi kanske inte träffar så ofta i vanliga fall, men det verkar inte vara nog. Vid min familjs julbord satt varje person - oavsett ålder - femtio procent av tiden med sina mobiler, vi mmsar de stackarna som inte är där bilder på hur roligt och mysigt vi har det, smsar hela vår kontaktlista och beskriver i detalj alla julbordets ingredienser och inte nog med det! Det är inte många som inte vet vad vi fått i julklapp, när det finns både bilder och statusar på Facebook om dem. Vi är verkligen uppkopplingsberoende när vi inte ens kan vara fullt närvarande vid något så speciellt som julen.
Vi skickar till och med julkorten via Email, istället för att ta oss de där 10 minuterna som det tar att handskriva fem vykort, behovet av att dela med sig till så många som möjligt på så kort tid som möjligt hur himla lyckade våra liv är, växer och växer hela tiden. Det värsta är att eet är bara de fina julklapparna som laddas upp och det är bara det bra sakerna som meddelas på Facebook, ingen skriver om hur deras föräldrar söp sig redlöst fulla, eller om att det var svinigt kallt för att strömmen gick, eller att sillen var möglig, och att de hade köpt fel julmust. Ingen är helt lyckad, ingen går riktigt på det... Cut the crap och sluta skryt så förbannat om en underbar tillvaro när de egentligen var rätt hemskt.
Inte nog med att vi är livrädda för nedkoppling, vi fasar även inför tystnaden. Att gå en promenad i en helt tyst vinternatt är otänkbart, att åka bil i en halvtimme utan musik finns inte på kartan och att åka tåg utan en musikalisk verklighetsundanflykt händer inte; då stannar vi hellre hemma. jag säger inte att jag är oskyldig, tystnad skrämmer mig bokstavligt talat, för i tystnaden hör man saker man inte hör annars, saker som skrämmer en, särskillt i ett gammalt, stort hus... men jag borde sluta nojja och stänga av Spotify NU; om det itne vore för de konstiga ljud som kommer ifrån pappas rum :S det är som om jag tror att monster och mödrdare är rädd för ljud :P 
Jag fattar bannemig inte! Jag kan inte ens mysa med Robin utan att han MÅSTE svara på vajre sms, trots att det rubbar den gosiga stämningen. Det är typ ett mekaniskt beteende att vi ALLTID måste titta på smsen, jag funderar på att förbjuda telefoner här på nyår, så vi bara får använda de efteråt... Det vore roligt att få vara med sina vänner ennsam för en gångs skull...
Vi är nästan alltid är omgivna av verkliga vänner och släktingar. Frågan är bara hur länge det kommer vara så, hur länge till det dröjer innan vi slutar träffa våra vänner och helt nöjer oss med den digitala världen. Fortsätter detta i samma trend kommer verkligheten att vara nedkopplad när nästa generation tar över.
Tänk om Facebook kunde kopplas ner i 24 timmar och Spotify kunde sluta ge oss obegränsat med musik, bara för en dag! '
Skärp er för fan.
Jag vill leva jag vill gå i skola i norden.
Att 16åringar reser sig upp för att säga god morgon mr. Lärare i kör, visar hur konservativ skolan i Bayern i södra Tyskland är.
Att det hänger ett kors i varje klassrum och de undervisar från iaf. 10 år i katolisism eller protistantism brer bara på den uppfattningen jag fick.
Max Bourn gymnasiumet utanför München i landskapet bayern i södra Tyskland är den absoluta skräckskolan för oss svenskskolade, som blivit bortskämda med fritid, studiebidrag och respekt.
Skolan i sig själv var typ från stenåldern, de hade skiffertavla i alla klassrum, en overhead, bänkrader på 5-6 pers, och såklart, det där hemska korset. Alla var i tid till lektionerna, alla satt rakryggade i sina stolar som om de var rädd att få en linjal över fingrarna, som de fick här i sverige för typ 100 år sedan, tystnaden de kunde hålla i 45x2 minuter var shokande, och allt detta tror jag berodde på rädsla för de straff som väntade om du inte följde de stränga reglerna. Gå till rektorn, få ett papper med straffuppgifter som MÅSTE göras och sen hem, så att föräldrarna fick skriva under att de sett de skamliga deras barn gjort... tuggat tuggummi, kollat på telefonen, viskat något till en kompis typ tappat en knappnål...
Hade min unge kommit hem med något sådant hade jag skrattat...
Eleverna ger lärarna all den respekten men de får ingenting tillbaka. Lärarna kan gå före i lunchkön, före dessa svältande 10åringar och de ser inte riktigt något fel med det, eftersom de måste hinna göra en massa kopior.. men ska inte barnen komma före? Så de hinner äta, de växer ju för fan! Det är att missbruka sin makt.
Och vad hände med fritiden? Läxa på läxa och prov varje dag. Har de inte prov har de läxförhör i stil med en grillning över en vulkan. "Tänk om hon frågar mig om läxan idag," säger eleverna med skräck, för läxförhören är offta en utfrågning av en hårt pressad elev, fylld med skam vid misslyckande.
De lär ut genom rädsla, vilket resulterar i att man blir stressad och glömmer allt när det kommer till kritan.
Skolläkaren fick ge ut medicin, till många sönderstressade barn som led av magont, pågrund av det, och vad mer fick läkaren ge ut?
När vi kom in i flera av klasserna vi skull gå på, sa läraren max "hallo" och sedan var det tyska som gällde, och vi satt tysta långt bak. Men många av lärarna försökte göra något av att vi var där oxå, så att inte stoppa alla i en burk, vissa lärare var supertrevliga.
Mamma förklarade det som att det är jobbigt för en lärare som ska vara en sådan stor auktoritet, att visa sig vara sämre på engelska än sina elever. Förståligt, men töntigt.
Vi sa på två lektioner vad vi tyckte om skolan, Kajsa öppnade upp med: "It's like a prison..." och sen var vi igång och vi förstod själva mer och mer hur underbar skola vi har! Datorer på lektionerna, hur jävla mycket tuggummi och godis vi vill, diskusioner i typ alla ämnen, vi får sitta i cafét och jobba, lydsna på musik mm. Vi har gratis, utomordentlig mat och får bidrag för att leva, som vi inte behöver betala tillbaka, och vi får pengar till buss till och från skolan. Vi får en timmes lunchrast och pressen vi känner går över så fort vi satt oss ner med matteboken eller med våran classiker och tar oss fram en bit. Pressen släpper efter varje prov, tänk att leva under STÄNDIG press och rädsla! Jag vill inte påstå att de direkt bygger upp människor, som vi gör här. Lärarna är våra vänner, vi kan prata med dem ifall vi oroar oss, ifall vi är ledsna eller behöver extra hjälp. I bayern kan du bli stämd ifall du kramar en ledsen elev!
MEN! notera att detta inte gäller alla skolor i hela Tyskland, Bayern är det mest konservativa området!
Iallafall, skolsystemet här äger, så fuck you Janne B.
Annrs var vistelsen i Bayern helt underbar, trevligt folk och underbara världsfamiljer, fina vyer och Utsökt öl.
Kul att jag kan köpa öl och dyllikt i tyskland, men blev nekad att köpa engergidryck idag...
