Mörk är natten innan gryningen
“Learn from yesterday, live for today, look to tomorrow, rest this afternoon.”
― Charles M. Schulz
― Charles M. Schulz
Idag tänkte jag dela med mig lite av mina som vanligt flummiga tankar och åsikter och detta handlar om ett ämne jag redan berört många gånger: Tid.
Detta inlägg ska handla bland annat om exakt NU! och NU! och NU! Japp! att leva i nuet. Vad jag tror att man menar med det är inte att man ska vara blind mot vad som varit och vad som komma skall. Albert Einstein hävdade att livet är en förberedelse för framtiden och att man därför ska leva som om det inte fanns någon framtid. Jag håller inte helt med. Min teori är att man bör leva och hela tiden se framåt och det är det viktigaste. Att leva som om det inte fanns någon framtid betyder ju även att man inte ska hoppas att något ska hända i framtiden, och det är ju hopp och drömmar som hela tiden driver oss framåt även när saker är jobbiga. MEN! Att hela tiden blicka bakåt kan vara förödande. Det man har gått igenom han format en, och förhoppningsvis har man lärt sig av sina misstag och sina segrar, eller vad vi ska kalla det. Det går inte att stoppa tiden, även om det ibland känns som om allt står stilla, eller att alla rör sig framåt utom du. Jag har funderat på om allt skulle var bättre om man typ slog huvudet och glömde allt som tidigare hänt och man har bara kvar sina lärdomar av det man gått igenom, men det är inte heller bra, även om det kanske finns en del som man vill glömma.
Freud tror metaforiskt att vi går omkring med en ryggsäck med en massa saker som har hänt oss och att det har format oss och jag tycker att han har rätt! Självklart har han rätt! Men vi ska inte låta dessa saker, goda eller onda minnen förstöra för oss idag eller imorgon, för varje dag är trots allt en ny dag och varje människa du möter är en ny person med annan erfarenhet av livet än dig, på gott och ont. Evigheten är komonerad av massa "nu:n". I ryggsäcken finns minnen, inte lärdomar, och minnen är egentligen inte av något värde i det hela. Alla har bra och dåliga minnen, men ingetdera är något att haka upp sig på. Inget "såhär brukade det inte vara" eller "såhär betedde sig inte den personen" . Shit förändras konstant runt omkring oss och vi får bara hoppas på att det är till det bättre. Fuck förutfattade meningar! Att inte ha en plan för framtiden är läskigt och jag tror att alla behöver en aning om vad som man hoppas ska komma sen, efter Nu, efter imorgon.
Hela sommaren gick jag runt utan en tro på framtiden, inga planer what so ever, tills jag helt plötsligt tyckte att det var en jättebra idé att flytta 100 mil söder ut till en stad jag aldrig hört talas om och läsa ett program som jag egentligen inte visste vad det innebar, men här är jag och det är bara att gilla läget. Jag skaffade mig helt enkelt en potentiell dröm, & nu har jag ramarna för de kommande 3 åren, vad dessa kommer innehålla är vad jag gör det till och jag tänker inte spendera en massa tid på att tänka på vad som varit och längta tillbaka till en svunnen tid. Vi har blivit stora och det är väll bara att acceptera, men även det kan ta tid. Ju fortare du inser att det inte spelar någon roll vad andra tycker eller har tyckt om dig, ju fortare kan du bli trygg i dig själv. Ju fortare du accepterar att det som hänt har hänt, desto fortare kan du gå vidare. Min curse är att jag inte glömmer saker, men det har jag löst genom att bara komma ihåg vad jag har lärt mig av en specifik händelse, bra eller dålig, för det kan inte rymmas hur mycket som helst i våra små huvuden. Hur tror ni mänskligheten tagit sig dit vi är idag? Genom att vi utvecklats och tagit lärdom av vad som tidigare hänt. Kunskap ÄR nyckeln till framgång.
Slutligen vill jag säga att man ska göra saker man känner för just NU, men med respekt för andra. Tänk ändå efter om dina handlingar kan påverka andra negativt, men gör det fort för Nuen passerar lika fort som de kommit. Visa hänsyn till dina medmänniskor och gör inget som kan skada dig allvarligt (Skrubbsår är inte allvarligt.) Lev idag och ta imorgon som det kommer inom de ramar som du själv skapat. Framtiden kanske inte kommer ändå & även om du har stora hopp och drömmar om familj och karriär så är det du själv som bestämmer vilken väg du ska ta för att komma dit, och detta är dina ramar, din nuvarande situation. Jag menar inte att man ska tänka inom ramarna utan att mina ramar, till exempel, är att jag bor i Växjö och läser Europaprogrammet men allt annat är obestämt.
Låt inte ditt förflutna hindra dig från att göra det bästa av NU.
"Men brutna ben gör ont
Och djupa sår de läker sakta
Så du är på din vakt
Håller dig borta akta, akta"
Och djupa sår de läker sakta
Så du är på din vakt
Håller dig borta akta, akta"
-
Kultiration, Mörk är natten innan gryningen
Breakup-våren
No man is rich enough to buy back his past - Oscar Wilde
När det börjar våras förändras plötsligt allt. Det är inte förens årstiderna börjar skifta man märker att man blir äldre och tillsammans med snön smälter mycket av det som varit bort. På Facebook är det nya människor som ändrat sin relationsstatus varje dag, vissa har nya förhållanden, men de flesta relationsstatusar handlar om andra som precis har avslutat ett.
Hela staden luktar förändring. Under vintern har man lixom legat i dvala och varit rätt nöjd med sin tillvaro endå, men nu när våren kommer börjar många nya bollar rulla och vi söker efter någon form av förändring. En boll som har satts i rörelse är dock svår att stoppa, men det kan hända att den bara rullar ut för ett stup. Man kanske ångrar sig, man kanske märker att de nya förändringarna kommer och allt är kung ett tag, men sen möter man en vägg, eller ett stup... då går allt åt helvete.
Att göra slut med någon är att omvärdera sitt liv. Man behöver något eller någon ny att knyta an till, någon eller något som man kan älska mer än sitt ex, oavsett vilken sorts "älska" det är, men då kan man inte hitta någon ny förens man ännu en gång hittat någon ny man älskar mer än det/den "nya" som man knutit an till. Det är typ som en trappa där varje steg är har några procent av ens kärlek. Det som är högst upp på trappan är det man tofflar för, typ en partner, familjen, en sport, ett djur osv.
Efter en breakup måste man flytta ner sitt ex och byta ut honom/henne mot något illa kvickt för att inte bli deprimerad. Man kan fucka ur efter en breakup, man säger att man aldrig kommer skaffa någon ny, ha sex igen eller att man aldrig kommer att kunna bli kär igen, men det är inte så svårt att gå vidare så länge man har något att falla tillbaka på. Jag tror inte att det högsta trappsteget går att dela, att vi bara har EN sak som vi älskar mest i hela världen.
Personligen sitter jag på botten av mitt egna hav och funderar över vart min rullande boll är på väg, eftersom ALLT har förändrats inom loppet av en månad. Typ hälften av mina drömmar har gått i kras och när väl DEN bollen börjar rulla, rullar den bakåt i tiden och gamla drömar som krossats gör sig påminda. det är bara att stänga av. Det är ganska lätt bara man simmar djupt nog i sitt egna hav.
Sammanfattningsvis måste man alltså älska något nytt, förlora sig i någon annas värld, eller hitta på en egen, nya värld som du inte behöver dela med någon annan. Men känslor är som energi, de dör aldrig, de gäller bara att antingen omvandla dem så att det blir en annan känsla, typ hat, förakt, eller vänskaplig kärlek eller trycka ner dem till ett annat trappsteg och fort som satan fylla de övre trappstegen med något nytt som man måste lägga MER kärlek på.
Att leva
"The greatest thing you'll ever learn,
is just to love and be loved in return"
Igår kväll hade jag två diskussioner med två olika personer, en om livet och en om döden.
Det som båda diskussionerna hade gemensamt är att man lever bara livet när man är 100 % där, och uppskattar nuet, utan att längta framåt till något som kanske inte ens kommer att hända. Jag skriver mycket om saker som varit, men allt det har ju lett till att min vardag ser ut som den gör nu, man måste kunna sin historia innan man förstår sin samtid, ellerhur?
När någon dött, är det bästa man kan göra att minnas personen, alla de gånger den personen fått en att må bra och alla de saker personen gjort för dig. Minns ingen med hat, utan i alla finns något gott, för allt som du vill att andra ska göra för dig, ska väll du också göra för dem? Det värsta med allt är att "life and love goes on", som Stephanie Meyer skrev i sin bok The Host. Det finns inte så mycket annat man kan göra för de döda än att minnas dem, och alla glada stunder. Uppskatta dina vänner och hata inte. Jag vet att jag går emot mig själv lite här, eftersom jag hatar väldigt mycket, och kan hata utan egentlig anledning, men det är själviskt att hata. Jag dömmer folk utan att ge dem en chans, och då är det antingen "jag älskar dig" elelr "jag hatar dig", vilket är fel, jag vet, men jag försöker ändra mig, för med så mcket hat som jag har är det svårare att uppskatta allt, och se allt bra i folk eftersom jag redan skaffat mig en åsikt.
Livet i sig är en gåta, eftersom man bara lever tills man dör, utan egentligt syfte. Att reproducera sig ser jag som djurens syfte, men vi behöver ju inte mer folk på jorden, så what's the point för oss människor? Allt vi gör är förstör... eller är det? Man får tänka småskaligt, att behandla folk i sin omgivning med respekt och kanske göra förändringar som gynnar mänskligheten i allmänhet i slutändan, vara osjälvisk och få andra att uppskatta livet innan man själv fullt ut kan uppskatta sin egen tillvaro. Förhoppningsvis har jag hjälpt någon att må bättre att göra bra och att synas, finnas. Livet får mening först vid mötet av andra, som min bror sa, och det är sant. Ensam kan man inte åstakomma mycket, lite Bamsefilosofi :P. Man blir inte ihågkommen om man är ensam, om man inte någon gång gjort något som är värt att minnas. Sen har vi ju dessa tyranner som bli ihågkomna för dåliga saker, som typ Hitler eller Stalin, men de var förmodligen olyckliga under sin livstid, eftersom de inte hyste någon medkänsla för någon annan, och eftersom de levde utav hat och makt.
Poängen är iallafall att älska sin nästa, leva i nuet och komma ihåg goda saker :) ta vara på dina relationer och tänk att allt abrupt kan sluta, och då vill man bli ihågkommen.
Friendzone
Att bli friendzonad av någon man gillar kan ju vara det värsta någonsin, men ingenting är för evigt!
Det gäller egentligen bara att säga rätt saker så kan man bryta vilken barrikad som helst...
Men en grej som man måste vara försiktig med är folks känslor. Det är något av de värdefullaste som finns, särskillt om det är en väns känslor. Egentligen kan man ju inte bli friendzonad förens man kännt varanda ett tag, man kan vara totalt ointresserad, men att hamna i friendzonen betyder att den ena parten är så ointresserad att
1. Den kan berätta allt för hen, inklusive alla känsliga kärleks/sex grejer utan att fatta att det kanske kan såra.
2. Är det en kille som hamnat i friendzonen, kan tjejen sova utan BH under kläderna brevid utan att bry sig
3. Det finns ingen verklig sexuell spänning från den ena parten.
Det finns säkerligen en hel del med kriterier för att någon ska hamna i the Friendzone, detta är några av mina, men grunden är iallafall att man är bara vänner.
Jag har nog fler närmare manliga vänner än kvinnliga, och några är i min fiendzone, men jag gillar ju när folk gillar mig och det gäller att vara försiktig med vem man placerar där, eftersom att vi är unga kan vi ändra oss väldigt snabbt due till hormoner och shit, särskilt vi brudar. En kompis frendzonade mig, och sa det rakt ut, och jag blev asarg, för att hamna där kan ju kanske ändå vara det värsta någonsin, speciellt om man själv inte friendzonat personen i fråga... Men det finns mycket positivt med att hamna i friendzonen, man kan till exempel ha en mycket öppnare relation, alltså mer deeptalk, och man kan lära känna en person på en helt annan nivå. Vänskap är ju egentligen att föredra, eftersom vänner stannar offtast längre i ens liv och man umgås mer konsekvent än en partner eller ett ex så att säga. Det finns ju bara vissa fall där ett förhållande varar för evigt :P Typ, när pappa och mamma gjorde slut efter 15 år, så bröts ju den kontakten väldigt abrupt, och de enda de pratar om idag är mig och syrran, vilket jag tycker är konstigt! Efter 15 år tillsammans borde man väll ha något lite mer intressant att prata om :P
Men inget är omöjligt; kolla bara på Ron i Harry Potter!
Slutsatsen är iallafall att vänner är viktigare än något annat, MEN passa dig för vem du ställer åt sidan! Det kan ändras fort. Bättre att försöka än att undra vad som kunde varit.
BRO's BEFORE HOES!
Ihålig
En grej som jag har funderat på en del på senaste tiden är vad det är som driver folk till att supa och droga och missbruka nikotin.
Eftersom det tydligen är så sjukt mycket dope i Östersund, så kanske det ändå känns ganska aktuellt. Min teori är att vi alla har en ihålig själ, alltså ett hål som vi måste fylla med någonting. Är man olycklig, ensam eller på något sätt inte helt tillräcklig så krävs det mer och mer för att proppa igen hålet, och ju mer man stoppar i det, ju större blir det. Vissa fyller hålet med alkohol, och andra med annat, och då menar jag alla möjliga beroenden, som att vara helt obsessed med vad man äter, att man tränar ohälsosamt mycket, att man är beroende av coca cola osv, jag menar inte bara dessa beroenden som av samhället klassas som farligare. Allt är farligt i för stor mängd, tror jag... Men! Jag tror att det enda som på riktigt kan fylla igen hålet är en annan person; det vill säga en "soulmate". Någon som gör att man - utan tvång - tar sig samman och slutar röka eller dricka eller liknande, någon som skrämmer bort ens demoner, någon som gör att man inte behöver fly vardagen. Grejen med en soulmate är att alla kan vara det i början, det är de som för alltid fyller igen hålet i själen som är den riktiga varan, så att säga. Varför inte vänner räcker till, är för att de offtast delar ditt beroende, de fyller igen hålet på samma sätt som dig. Den teorin baserar jag på en mycket god vän till mig som helt på egen hand slutade röka när han skaffade flickvän, och en annan vän som slutade med typ allt, snus och sprit när hon skaffade pojkvän.
Vissa gör skitgrejer för att de vill och då hjälper ingenting, för att vill man röka, men inte måste, så är det inte samma grej. Det är rätt skönt med en undanflykt från verkligheten, något som tar bort fokus från alla världens problem. Och när vi ändå pratar om det här med att röka och supa, så är ju det egentligen sociala företeelser i början, det är de som sitter hemma ensamma och dricker som utökar sina egna hål.
Att försöka utvärdera detta fenomen rationellt är ungefär lika svårt som jag får det att låta, och att sedan utvärdera sig själv utifrån denna teori är ännu svårare. Kanske det bara är jag som har ett hål i själen, men jag tror fan inte det, just därför att alkohålanvändningen sjuker i åldrarna och mer och mer folk provar farliga saker samt att idealet skenar, för att folk tror att man blir mer älskad om man följer den väg media har valt åt mänskligheten. Barn sminkar sig och har sjukt slampiga kläder och pratar om vikt och liknande och det tror jag är för att behovet av kärlek och bekräftelse är större nu, när färre och färre häromkring kan värdera liv som de kan i länder där det är svårare att hålla sig levande, så att säga.
Verkligheten är för svår för att man ska klara av den på egen hand och eftersom ensamheten är vårt största problem i väst, så skyller jag på den.
Tid, förlora mig igen
“Time you enjoy wasting is not wasted time.”
De ögonblick som vi kommer ihåg är de när vi är 100% närvarande, när det inte finns någon annan stans eller med någon annan man vill vara. I slutändan är det de ögonblicken i livet som spelar roll, de är dem vi lär oss av, och egentligen kommer ihåg mest.
Tvärr har inte mycket minnesvärt hänt under den här sommaren, men som vanligt är det de kvällarna vi INTE kommer ihåg som är bäst!
Allvaret slår in i övermorgon, och jag tror inte att jag kunde ha varit peppare! Trots höstvädret och det faktum att detta har varit mitt sista sommarlov, så ser jag fram emot att återta det som skulle ha varit mitt i ett och ett halvt års tid, MINST en gång i veckan, helst på onsdagar... you know what I'm talking about... KUL! jag är så sjukt less på att inte ha roligt, jag tror jag håller på att utveckla någon slags postsommarlovsyndrom, som utvecklas av att jobba skiten ur sig... Jag kan bokstavligen räkna de dagar jag har haft kul på fingrarna:
Studenten
Skolavslutningen
Bastun
RYmans place
Hemma med fanny
Småstadsliv
Yranfredan
Ute med Rebecka
Hemma hos Ryman 2
Torsdag den 17
Och fredag den 24 :)
okej, det var elva...
Det ska bli askul att träffa alla polare igen, men det är ju synd att det redan har börjat förvintra ute. Men vi har ju alla något att se fram emot, som tillexempel att fylla 18 om 24 dagar....?
WOOP WOOP
Att bli stor på insidan
Jag tror att ungdomens stora problem, eller ja, iallafall mitt stora problem, är att vi känner oss äldre än vi är! Men seriöst, är man 16 är man vuxen! iallafall i träning så att säga.
Det jag stör mig på är folk som behandlar mig som ett barn. Typ vilken klass går du i? vad vill du bli när du blir stor? Fel att prata på ett lite mer vuxet sätt, typ Vad pluggar du? och vad hade du tänkt att bli efter det?
DET är okej!
For crying out loud, jag blev vuxen när jag var 13 och mamma flyttade. Då fick jag ta de ansvar hon tagit, med att verkligen börja hjälpa till hemma och sköta mig själv.
Den stora uppenbarelsesn jag fick om att "nu är jag banne mig för gammal för det här" var i våras när vi var i Indien. Pappa tyckte att vi skulle klämma ihop oss i ett rum, men jag vägrade! För fan, jag må vara liten, men jag behöver samma space som fader behövde! Jag fick dras med min lillasyster, men hon blir oxå vuxen på ett sätt när hon är med mig, så det fungerade, men bara på gränsen. Det var då jag sa att "Det här är sista gången jag åker utomlands med dig, Pappa. jag är för gammal."
Ändå gjorde jag det med mamma nu i jul. BIG mistake! men ändå inte! Jag lärde mig så förbannat mycket om mig själv på den resan och om mamma!
Jag skötte allt själv, jag bestämde vilket rum jag och Eira skulle ha, de med balkong, istället för det brevid mammas... Jag fixade utflykter, jag växlade alla pengar själv, jag bestämde resturang och tipsade om Indidsk mat, jag pratade kultur med gästerna på hotellet, och diskuterade livsfilosofi med folk på stranden.
Jag är för gammal för min mamma. Jag behöver fortfarande pappa, för trygghet, pengar och den underbara stämningnen i våran familj, men mamma... hon har jag lixom växt ifrån! De har lixom inte kommit ikapp henne att jag faktiskt ÄR stor. Så därför betér jag mig som en äkta tonårsbrud med kaxig attityd när jag är med henne. Jag käftar, tjura och skriker ut mina åsikter. DE har jag aldrig gjort med pappa.
När jag hälsar på moder min så vill inte spendera varje minut med henne, jag vill inte att hon ska sköta mina grejjer, packa min väska, beställa min mat, jag vill ha mitt eget liv i hennes närvaro oxå, nåt jag faktiskt är gammal nog att sköta själv. Låt mig lära av mina egna misstag, låt mig så vandra ute själv på kvällarna! Små grejjer skulle få mig att ändra uppfattning om henne.
Jag har alltid fungerat bra med vuxna, särskilt välutbildade sådana, för av någon anledning är det lättare för mig att visa att jag inte är 12 år, och inte 16 mentalt utan att mina kunskaper på flera plan kan mäta sig med deras! Jag är förgammal för mig själv typ, trapped in a 16yearolds body. Dock älskar jag min ålder, för att jag vet att de inte blir bättre! jag kommer aldrig vara snyggare än nu, aldrig ha lättare att må bra!
Jag vill aldrig bli gammal, never grow up, bara acceptera att jag är gammal nog nu, döm mig efter insidan inte efter utsidan!
