kbrymorth

Robin säger att min panikångest över att hålla alla vänner kvar, är tecken på att jag växer upp, jag menar, knappt två år kvar, och sedn blir vi utkastade i en ny, hård värld, som är blendad av pengar... Alla säger att vi kommer håla ihop för alltid, återträff varje kvartal, men sen åker en dit och den andre hit och man glider isär, utvecklas på olika håll...

På psykologin sa Anette att vi alla är väldigt olika, det har lixom inte slagit mig än, varför kan inte alla vara med alla? vi är ju likadana egentligen kan det tyckas, men ju mer jag tänker på det, ju mer ser jag att det inte är så... Vi är gjorda av samma material, allas våran uppbyggnad är lik den andres, oavsett hudfärg, oavsett längd. Men det är insidan som skiljer oss åt. Våra tankar och teorier, våra principer och åsikter. Talanger är inte personliga, de är inte det som skapar den vi är, det är insidan. Ändrar man tankar och åsikter ändras ens personlighet, och då ändrar man kanske vänner också.

Men om alla andra ändras och man själv fortfarande är som vanligt? Då blir man dragen. Ingen vill väll förlora en vän!

Men det är de som är grejen med vänner, de försvinner aldrig. Man kan inte prata på två månader, och sen helt plötsligt ser man ett sms, och inen tid alls har gått. man kan ha låst in sig med sin pojkvän, dissat alla, men allt som vanligtvis behövs är en urstäkt och ett tecken på förändring.

Vänner försvinner inte egentligen, inte när vi är så gamla som vi är. Vi vet vilka vi är, vi vet vilka vi vill vara och de vänner vi har nu, kommer vara värdefulla i den stora vida världen.

.