kbrymorth

 

 

Nollningen var fantastisk, trots att jag inte drack. Folket är fucking underbart, trodde aldrig jag skulle hitta så många olika människor från olika ställen som tycker ungefär som mig, är engagerade i ungefär samma saker som mig och strävar efter samma saker som mig. Jag har aldrig haft "intelligent konversation" med så många på så kort tid som jag haft här. I min nollningsgrupp och i mitt vackra blåa nollningslag fanns ett gäng härliga människor och jag tror att jag har skaffat en del kompisar som jag kommer att ha ett tag framöver. I min klass (som inte är de samma som i min nollningslag) finns även där ett gäng olika sköna människor som jag hoppas bli vän med ganska snart :3 

 

Växjö är en stad i en egen klass. Den är så fin, det är grönt och trevligt överallt, det är sjöar och skogar till höger och vänster och min promenad till universitetet är värd varenda minut för att det är så vackert. Här nere har de ett helt annat klimat än vi har hemma, det är gigantiska lövträd, både tall och gran är större än hemma, det finns inga enbuskar utan enträd, björkarna har annoslunda bark och här odlas vete, och inte havre, terrengen är platt, det vill säga Växjö är en väldigt cykelvänlig stad. Jag saknar dock mina blånande vidder, utsikten du kan få överallt i Jämtland och känslan av att se ut över mil efter mil av skog, jag saknar fjällen i horrisonten och det är fortfarande alldeles för ljust här, jag vill ha höst och mörker...idag blev det mörkt klockan åtta, och när väl mörkret faller blir det svinit kallt här, eftersom luften är så fuktig. Allt är annorlunda, fast ändå familjärt och Växjö kommer att bli min stad. 

 

Nog om klimatet.. jag trivs här. Jag tvivlar inte på att jag gjort rätt val. Jag har börjat skapa mig ett hem, en ny bas att stå på, ett nytt kontaktnät och en ny syn på livet. Det har varit roligt att lära sig en ny stad, en ny kultur, alla nya normer som jag fortfarande kämpar med att lära mig. Här nere finns inte lika mycket hat som det finns hemma, vilket har fått mig att komma till freds med allt de hat mot alla möjliga saker som jag bär på. Det är dok sjukt hur mycket nytt man måste lära sig som jag aldrig tänkt på; bara att typ gå och handla är nytt, man vet inte var de hyllor du letar efter är, jag vet inte vilka bussar som går vart och jag vet inte ens vilken musik de lyssnar på här nere, för det är faktiskt annorlunda. Det ÄR verkligen en ny kultur som jag ska försöka att anpassa mig efter. Men denna version av Matrix kan jag tänka mig att leva i, folk accepterar och hakar på mitt sätt att leva. Med alla runt omkring mig försöker jag leva som jag lär, dela med mig av allt. Allt mitt är ditt.

Det krävs inga större talanger för att kunna spela detta spel, det känns som om det är mer accepterat att vara lite annorlunda eftesom alla är lite egna, spelreglerna är färre här nere så att säga. 

 

Sen har vi denna kille som jag förälskat mig i och är lycklig med än så länge. Ni som varit med innan känner honom som "Öland Roots-killen" och alla förväntningar och förhoppningar blev sanna när jag väl kom hit. Utan honom hade jag ändå varit här, men det hade då varit ett annat liv jag välkomnat. Fina, snygga, vackra, fantastiska Klicken engagerar sig i mitt liv och har visat förståelse för vad jag går igenom och tillsammans hoppas jag att vi båda ska bli tillfreds med nya liv som vi båda längat efter. Vi behöver varandra redan, vi förstår varandra, men det har vi gjort sedan första minuten vi sågs. Detta kommer att bli ännu en kärlekshistoria.

 

 

Och sist men inte minst; STUDIERNA. Jag hänger med på föreläsningarna även om jag har svårt för att sitta still och behålla fokus i mer än tio minuter år gången och samtidigt lyssna på någon som pratar, men då och då bryter någon in med en fråga och jag vaknar till liv igen. Jag har inte listat ut ännu om det är svårt eller inte, det enda som just nu är svårt, är att jag inte helt förstår vad som väntas utav mig, vad min lärare vill att jag ska göra och hur jag ska göra det. Jag har mitt första seminarium i början av Oktober och väntar med spänning på hur det ska gå... misslyckas jag får jag göra om och göra rätt, det är inte svårare än så... MEN! det som har fastnat hittills är vad Aristotoles tänkte om livet på vår vackra planet, att alla ting måste sträva mot ett mål, ett frö vill bli en blomma, en larv vill bli en fjäril osv. Jag hoppas också på att få vingar som bär någon dag, men jag är less på att vänta på framtiden. detta kommer bli de bästa åren i mitt liv, hands down, det äger att vara här, jag skapar min egna framtid, nu har jag alla medel för att lyckas, resten är upp till mig. 

 

Jag är lycklig här nere, nu när jag börjar komma in i detta nya liv, dessa nya människor, detta nya klimat och denna nya kultur. Södra Sverige börjar inte längre vid Sundsvall, utan jag har börjat lära mig lite om denna del av Sverige. Jag bor inte i Skåne har jag upptäckt, för Skåne börjar inte söder om Stockholm som det sägs där uppe;), men jag har fått svälja att för många här börjar norrland vid Stockholm :P

 

Men oavsett hur tilltalande detta nya liv är saknar jag er där hemma. Det finns massor med människor som jag inte fick säga farväl till, och de som jag faktiskt fick en sista gång med saknar jag massor. Det var ganska rörande att se att folk på riktigt skulle sakna mig när jag flyttat, även om dessa förmodligen har vant sig vid tanken vid det här laget. Men jag saknar min familj, min syster och min far och mina mårdar, jag saknar Ida som fan och vill hem då och då bara för att besöka gränslandet med henne och ha våra djupa samtal om allt möjligt, men en grej jag lärt mig är att det faktiskt kommer gå att hålla kontakten med folk och det tänker jag göra. 

jag kommer hem den 19:nde december och då äre FEST!