kbrymorth

 

Igår kväll hade jag två diskussioner med två olika personer, en om livet och en om döden. 

Det som båda diskussionerna hade gemensamt är att man lever bara livet när man är 100 % där, och uppskattar nuet, utan att längta framåt till något som kanske inte ens kommer att hända. Jag skriver mycket om saker som varit, men allt det har ju lett till att min vardag ser ut som den gör nu, man måste kunna sin historia innan man förstår sin samtid, ellerhur? 

När någon dött, är det bästa man kan göra att minnas personen, alla de gånger den personen fått en att må bra och alla de saker personen gjort för dig. Minns ingen med hat, utan i alla finns något gott, för allt som du vill att andra ska göra för dig, ska väll du också göra för dem? Det värsta med allt är att "life and love goes on", som Stephanie Meyer skrev i sin bok The Host. Det finns inte så mycket annat man kan göra för de döda än att minnas dem, och alla glada stunder. Uppskatta dina vänner och hata inte. Jag vet att jag går emot mig själv lite här, eftersom jag hatar väldigt mycket, och kan hata utan egentlig anledning, men det är själviskt att hata. Jag dömmer folk utan att ge dem en chans, och då är det antingen "jag älskar dig" elelr "jag hatar dig", vilket är fel, jag vet, men jag försöker ändra mig, för med så mcket hat som jag har är det svårare att uppskatta allt, och se allt bra i folk eftersom jag redan skaffat mig en åsikt. 

Livet i sig är en gåta, eftersom man bara lever tills man dör, utan egentligt syfte. Att reproducera sig ser jag som djurens syfte, men vi behöver ju inte mer folk på jorden, så what's the point för oss människor? Allt vi gör är förstör... eller är det? Man får tänka småskaligt, att behandla folk i sin omgivning med respekt och kanske göra förändringar som gynnar mänskligheten i allmänhet i slutändan,  vara osjälvisk och få andra att uppskatta livet innan man själv fullt ut kan uppskatta sin egen tillvaro. Förhoppningsvis har jag hjälpt någon att må bättre att göra bra och att synas, finnas. Livet får mening först vid mötet av andra, som min bror sa, och det är sant. Ensam kan man inte åstakomma mycket, lite Bamsefilosofi :P. Man blir inte ihågkommen om man är ensam, om man inte någon gång gjort något som är värt att minnas. Sen har vi ju dessa tyranner som bli ihågkomna för dåliga saker, som typ Hitler eller Stalin, men de var förmodligen olyckliga under sin livstid, eftersom de inte hyste någon medkänsla för någon annan, och eftersom de levde utav hat och makt. 

Poängen är iallafall att älska sin nästa, leva i nuet och komma ihåg goda saker :) ta vara på dina relationer och tänk att allt abrupt kan sluta, och då vill man bli ihågkommen. 

 

http://open.spotify.com/track/01EArkQf5BDDstSqesyj48 <3