Y O U R L O V E I S A L I E
Det värsta med att få sommarlov, är att man slutligen får tid att tänka över sitt liv och vad det egetligen är som händer.
Idag har krupit fram med mer eller mindre livsavgörande händelser, men det var speciellt tre saker som fångade min uppmärksamhet.
Den första var hur godtrogen jag är. jag tror ju på vad som helst, samt att jag kom på att jag nog hellre vill att folk ska ljuga än säga sanningen i vissa situationer. När jag insåg att jag hade perfekta repliker som man egentligen ska säga i vissa situationer insåg jag hur naiv jag är. Typ
"Jag har gått upp 10 kg. Ser jag tjock ut?"
"Du är alltid perfekt i mina ögon". Perfekt svar, det är det man egentligen bör svara. Fuck sanningen! Men iallafall det fick mig att börja fundera på min egen självinsikt. jag har alltid tyckt att jag har varit rätt bra på att utvärdera mig själv, men när till och me jag vet hur man ska ljuga för mig börjar man ju tvivla. och det var då det slog mig! Folk ljuger. Hur vet man vad som är sant? Sanningen är egentligen inte relativ och den går inte att kompromissa med; antingen är det eller så är det inte. Jag skulle haft någon som är lika bitter som jag och nästan alltid säger sanningen om vad jag tycker oavsett om det sårar eller inte, och så har jag blivit på sista tiden. Folk uppskattar många gånger inte att höra sanningen, så varför hanterar jag inte andra som jag själv vill bli behandlad? Det är ju mitt livsmåtto! Vem är jag egentligen lixom? Hela min världsbild har rasat eftersom jag utvärderar allt utifrån mig själv, men det kanske är en lögn? Jag förstår dig Descartes! det ända jag egentligen vet helt säkert är att jag finns...
Min andra insikt var att jag faktiskt var tvungen att sova själv i natt.
Sommarlovet är trots allt ensamt, alla åker hem till ursprunget eller bort till fjärran och bara ett fåtal blir kvar, de som alltid varit där. hur ska det gå efter studenten när alla flyttar? Jag har redan separationsångest... Efter ett väldigt kort samtal insåg jag hur ensam jag egentligen är, och för första gången makeade Mark Levengods ord sence: "vårt största ilandsproblem är ensamheten". Jag är sällan ensam, men sällskap är en drog som man kräver mer och mer av ju mer van man blir vid att alltid ha folk runt sig. En kväll ensam i skogen räcker gott och väl för att inte bli galen, men inte efter så många separationer samtidigt som kommer med studenten.
Fundera över ditt liv, vad vet du helt säkert om andra människor? Det du tror dig veta kommer ifrån dina egna tolkningar av omvärlden och av vad andra sagt och gjort. Folk ljuger och du ljuger för dig själv och andra och helt plötsligt vaknar du av att du inte längre vet någonting.
Så inatt bli det jag och en sedan länge undanlagd jacka som var min bästa vän genom tuffa tider.
Underbara skimmrande ignorans, omfamna mig!
"When we truly realize that we are all alone, is when we need others the most"
kingdom come
Det regniga vädret passar min sinnesställning; det är kallt och dystert men det luktar i alla fall gott...
det är just det, det bittra i en break up, men det som luktar gott ur det som varit, så att säga... det bittersöta med minnen :)
22 månader och 4 dagar har jag dedikerat till min drömprins, men det visade sig att det inte bara räcker med kärlek för att evigheten skulle bli vår.
Nu är det dags att göra allt jag glömt bort att tänka på, för i mitt huvud har det funnits två saker; Robin och skolan. Nu har jag och Fanny uppdaterar våran lista på vad vi ska göra innan vi tar studenten - där den första punkten är att åka lådbil i stan - för att livet ska komma igång så fort som möjligt och att jag fortfarande ska ha ett par mål med det, och eftersom i behov av förändring, ska jag måla om mitt rum och jag ska försöka komma på vem jag är nu, vem jag var förr, när jag inte har flickvänsrollen att spela längre.
Man ska inte försöka att bli av med allt man har fått eller associerar med personen i fråga; man har ju iallafall lärt sig något ifrån filmer. Som i "Eternal sunshine of a spotless mind", där minnena försvann men känslorna fanns kvar. Det finns ingen anledning att glömma, grejen är bara att man måste få önskningarna att bli minnen. För man önskar att man vore en bättre människa, snällare, snyggare, smartare, allt som kunde ha undvikt detta.
Det är skönt att bo i skogen där inte så många frågar hur man mår, för det är den jobbigaste av alla frågor. Jag kan redogöra händelseförloppet som ledde mig hit men jag har inget svar på hur jag mår.
Det värsta är att det fortfarande finns hopp. När det tar slut så abrubt utan att man hunnit prata om det och överlägga med varandra, så finns känslorna kvar där lika starka som alltid, och ur det kommer hoppet. Hoppet är det sista som dör i en människa, och jag önskar att det kommer att ornda sig med tiden, att jag blir lite yngre och Robin lite äldre på insidan (:P) och att våra framtidsplaner inte helt kommer att gå i fördärv.
Det finns ju alltid folk som varit med om värre, så kan man ju alltid se det, men det varrierar iofs från person till person, och jag vet inte ens själv hur ledsen jag är, jag vet bara att många andra vill dö när ett förhållande tar slut. mitt förhållande gick ner lungt medan andras kraschar, och just däfrör finns det en chans att vi ska vara annorlunad och faktiskt lyckas vara "bara vänner".
När helgen kommer och det roligaste med Juni är över ska jag fly så långt ifrån allt jag kännt under dessa 22 månader, tillbaka till ett av min barndoms paradis. En fristad från stress och olycka, där det bara kommer att vara jag och björnarna i det höga gräset bervid bäcken. Det är dit jag vill komma när jag dör, och just nu har jag dött lite. Hoppet har sjunkigt och drömmar har gått i kras, och mitt himmelrike det de ända stället där jag vill vara.
"Run, run, run and hide, Somewhere no one else can find. Tall trees bend their leavs, pointing where to go, Where you'll still be all alone"
