kbrymorth

Jag tror att ungdomens stora problem, eller ja, iallafall mitt stora problem, är att vi känner oss äldre än vi är! Men seriöst, är man 16 är man vuxen! iallafall i träning så att säga.
Det jag stör mig på är folk som behandlar mig som ett barn. Typ vilken klass går du i? vad vill du bli när du blir stor? Fel att prata på ett lite mer vuxet sätt, typ Vad pluggar du? och vad hade du tänkt att bli efter det?
DET är okej!
For crying out loud, jag blev vuxen när jag var 13 och mamma flyttade. Då fick jag ta de ansvar hon tagit, med att verkligen börja hjälpa till hemma och sköta mig själv.

Den stora uppenbarelsesn jag fick om att "nu är jag banne mig för gammal för det här" var i våras när vi var i Indien. Pappa tyckte att vi  skulle klämma ihop oss i ett rum, men jag vägrade! För fan, jag må vara liten, men jag behöver samma space som fader behövde! Jag fick dras med min lillasyster, men hon blir oxå vuxen på ett sätt när hon är med mig, så det fungerade, men bara på gränsen. Det var då jag sa att "Det här är sista gången jag åker utomlands med dig, Pappa. jag är för gammal."
Ändå gjorde jag det med mamma nu i jul. BIG mistake! men ändå inte! Jag lärde mig så förbannat mycket om mig själv på den resan och om mamma!

Jag skötte allt själv, jag bestämde vilket rum jag och Eira skulle ha, de med balkong, istället för det brevid mammas... Jag fixade utflykter, jag växlade alla pengar själv, jag bestämde resturang och tipsade om Indidsk mat, jag pratade kultur med gästerna på hotellet, och diskuterade livsfilosofi med folk på stranden.
Jag är för gammal för min mamma. Jag behöver fortfarande pappa, för trygghet, pengar och den underbara stämningnen i våran familj, men mamma... hon har jag lixom växt ifrån! De har lixom inte kommit ikapp henne att jag faktiskt ÄR stor. Så därför betér jag mig som en äkta tonårsbrud med kaxig attityd när jag är med henne. Jag käftar, tjura och skriker ut mina åsikter. DE har jag aldrig gjort med pappa.
 När jag hälsar på moder min så vill inte spendera varje minut med henne, jag vill inte att hon ska sköta mina grejjer, packa min väska, beställa min mat, jag vill ha mitt eget liv i hennes närvaro oxå, nåt jag faktiskt är gammal nog att sköta själv. Låt mig lära av mina egna misstag, låt mig så vandra ute själv på kvällarna! Små grejjer skulle få mig att ändra uppfattning om henne.

Jag har alltid fungerat bra med vuxna, särskilt välutbildade sådana, för av någon anledning är det lättare för mig att visa att jag inte är 12 år, och inte 16  mentalt utan att mina kunskaper på flera plan kan mäta sig med deras! Jag är förgammal för mig själv typ, trapped in a 16yearolds body. Dock älskar jag min ålder, för att jag vet att de inte blir bättre! jag kommer aldrig vara snyggare än nu, aldrig ha lättare att må bra!
Jag vill aldrig bli gammal, never grow up, bara acceptera att jag är gammal nog nu, döm mig efter insidan inte efter utsidan!

Nu har vi inte uppdaterat på år och dar, men eftersom jag inte gjort ett skit på typ 3 dar, kändes de som om jag kunde offra 10 min av min ovärda tid och skriva lite kort om hur deprimerande tillvaron i Österåsen är.


Ja, tillvaron i Österåsen är deprimerande, det är snö överallt, det är kallt nå jävulskt och solen är uppe 3 timmar per dag. Och då är man (borde vara) i skolan. och det är just det som tynger ner hela himlen; skolan. Varför valde vi att gå gymnasiet? jag har bannemig inte haft kul än! det var typ andra veckan när det var varmt och vackert ute, och badhusparkens sköna omgivning och riskakor lockade mer är tyskalektionerna! Vad är det som ens lockar en att åka in till stan numera? Att ens kliva upp? inte är det ju dirket för den glädje och livsvilja ens sociala umgänge får en att känna. Ikke sa nicke, allt man behöver har jag över åkern både sydväst och väster ut. När livlinan börjar gnagas av, är det ju som de man egentligen behöver när inget annat fungerar. 
Bara de som finns över åkern som fått upp mig, dessa dagar jag har varit i ide.  

När de blir ljusare sägs det ju att de ska bli bättre, folk ska bli gladare och piggare, färgranna klädesplagg kommer fram och semlor och omsmälta chokladtomtar säljs för fullt, men när ska solen skina genom mina gardiner? När ska den ta sig igenom röken utanför mitt fönster? Vad blandar man lixom med svart för att det ska bli färg?
Man blandar lite i lite mårdar och solen våldgästar, klättrar in genom poolfönstret och smyger sig upp med knäck och lussebullar, fina ord och hopp om en ej existerande framtid, och vipps! röken skingrar sig och luktar inget mer, för den är plötsligt bara frusen andedräkt. När ingen annan bryr sig, dyker mårdarna upp längst bak i varje buss, bakon varje hörn i stan, och bakom varje träd i skogen, istället för de spöke som lurar där i vanliga fall. Och inga ord är nödvändiga, sov bara brevid mig, sitt med mig i snön, jaga bort mitt spöke.


And when I'm gone
just carry on
Dont mourn
Rejoice everytime
You hear the sound of my voice
And just know that
I'm locking down on you smiling
And I didn't feel a thing
So baby don't feel my pain
Just smile back