nattstad
Kod för att importera min blogg till Nattstad: 1297728233
Mörk är natten innan gryningen
“Learn from yesterday, live for today, look to tomorrow, rest this afternoon.”
― Charles M. Schulz
― Charles M. Schulz
Idag tänkte jag dela med mig lite av mina som vanligt flummiga tankar och åsikter och detta handlar om ett ämne jag redan berört många gånger: Tid.
Detta inlägg ska handla bland annat om exakt NU! och NU! och NU! Japp! att leva i nuet. Vad jag tror att man menar med det är inte att man ska vara blind mot vad som varit och vad som komma skall. Albert Einstein hävdade att livet är en förberedelse för framtiden och att man därför ska leva som om det inte fanns någon framtid. Jag håller inte helt med. Min teori är att man bör leva och hela tiden se framåt och det är det viktigaste. Att leva som om det inte fanns någon framtid betyder ju även att man inte ska hoppas att något ska hända i framtiden, och det är ju hopp och drömmar som hela tiden driver oss framåt även när saker är jobbiga. MEN! Att hela tiden blicka bakåt kan vara förödande. Det man har gått igenom han format en, och förhoppningsvis har man lärt sig av sina misstag och sina segrar, eller vad vi ska kalla det. Det går inte att stoppa tiden, även om det ibland känns som om allt står stilla, eller att alla rör sig framåt utom du. Jag har funderat på om allt skulle var bättre om man typ slog huvudet och glömde allt som tidigare hänt och man har bara kvar sina lärdomar av det man gått igenom, men det är inte heller bra, även om det kanske finns en del som man vill glömma.
Freud tror metaforiskt att vi går omkring med en ryggsäck med en massa saker som har hänt oss och att det har format oss och jag tycker att han har rätt! Självklart har han rätt! Men vi ska inte låta dessa saker, goda eller onda minnen förstöra för oss idag eller imorgon, för varje dag är trots allt en ny dag och varje människa du möter är en ny person med annan erfarenhet av livet än dig, på gott och ont. Evigheten är komonerad av massa "nu:n". I ryggsäcken finns minnen, inte lärdomar, och minnen är egentligen inte av något värde i det hela. Alla har bra och dåliga minnen, men ingetdera är något att haka upp sig på. Inget "såhär brukade det inte vara" eller "såhär betedde sig inte den personen" . Shit förändras konstant runt omkring oss och vi får bara hoppas på att det är till det bättre. Fuck förutfattade meningar! Att inte ha en plan för framtiden är läskigt och jag tror att alla behöver en aning om vad som man hoppas ska komma sen, efter Nu, efter imorgon.
Hela sommaren gick jag runt utan en tro på framtiden, inga planer what so ever, tills jag helt plötsligt tyckte att det var en jättebra idé att flytta 100 mil söder ut till en stad jag aldrig hört talas om och läsa ett program som jag egentligen inte visste vad det innebar, men här är jag och det är bara att gilla läget. Jag skaffade mig helt enkelt en potentiell dröm, & nu har jag ramarna för de kommande 3 åren, vad dessa kommer innehålla är vad jag gör det till och jag tänker inte spendera en massa tid på att tänka på vad som varit och längta tillbaka till en svunnen tid. Vi har blivit stora och det är väll bara att acceptera, men även det kan ta tid. Ju fortare du inser att det inte spelar någon roll vad andra tycker eller har tyckt om dig, ju fortare kan du bli trygg i dig själv. Ju fortare du accepterar att det som hänt har hänt, desto fortare kan du gå vidare. Min curse är att jag inte glömmer saker, men det har jag löst genom att bara komma ihåg vad jag har lärt mig av en specifik händelse, bra eller dålig, för det kan inte rymmas hur mycket som helst i våra små huvuden. Hur tror ni mänskligheten tagit sig dit vi är idag? Genom att vi utvecklats och tagit lärdom av vad som tidigare hänt. Kunskap ÄR nyckeln till framgång.
Slutligen vill jag säga att man ska göra saker man känner för just NU, men med respekt för andra. Tänk ändå efter om dina handlingar kan påverka andra negativt, men gör det fort för Nuen passerar lika fort som de kommit. Visa hänsyn till dina medmänniskor och gör inget som kan skada dig allvarligt (Skrubbsår är inte allvarligt.) Lev idag och ta imorgon som det kommer inom de ramar som du själv skapat. Framtiden kanske inte kommer ändå & även om du har stora hopp och drömmar om familj och karriär så är det du själv som bestämmer vilken väg du ska ta för att komma dit, och detta är dina ramar, din nuvarande situation. Jag menar inte att man ska tänka inom ramarna utan att mina ramar, till exempel, är att jag bor i Växjö och läser Europaprogrammet men allt annat är obestämt.
Låt inte ditt förflutna hindra dig från att göra det bästa av NU.
"Men brutna ben gör ont
Och djupa sår de läker sakta
Så du är på din vakt
Håller dig borta akta, akta"
Och djupa sår de läker sakta
Så du är på din vakt
Håller dig borta akta, akta"
-
Kultiration, Mörk är natten innan gryningen
Å t t i o Å t t a T u s e n
Every end is a new beginning
Ännu en gång skriver jag om vad som har hänt i mitt liv, men detta är den största förändring jag gått igenom hittills. Jag har flyttat, börjat på en ny skola i en helt ny stad, med helt främmande människor och ett studiesätt som är helt nytt för mig.
Nollningen var fantastisk, trots att jag inte drack. Folket är fucking underbart, trodde aldrig jag skulle hitta så många olika människor från olika ställen som tycker ungefär som mig, är engagerade i ungefär samma saker som mig och strävar efter samma saker som mig. Jag har aldrig haft "intelligent konversation" med så många på så kort tid som jag haft här. I min nollningsgrupp och i mitt vackra blåa nollningslag fanns ett gäng härliga människor och jag tror att jag har skaffat en del kompisar som jag kommer att ha ett tag framöver. I min klass (som inte är de samma som i min nollningslag) finns även där ett gäng olika sköna människor som jag hoppas bli vän med ganska snart :3
Växjö är en stad i en egen klass. Den är så fin, det är grönt och trevligt överallt, det är sjöar och skogar till höger och vänster och min promenad till universitetet är värd varenda minut för att det är så vackert. Här nere har de ett helt annat klimat än vi har hemma, det är gigantiska lövträd, både tall och gran är större än hemma, det finns inga enbuskar utan enträd, björkarna har annoslunda bark och här odlas vete, och inte havre, terrengen är platt, det vill säga Växjö är en väldigt cykelvänlig stad. Jag saknar dock mina blånande vidder, utsikten du kan få överallt i Jämtland och känslan av att se ut över mil efter mil av skog, jag saknar fjällen i horrisonten och det är fortfarande alldeles för ljust här, jag vill ha höst och mörker...idag blev det mörkt klockan åtta, och när väl mörkret faller blir det svinit kallt här, eftersom luften är så fuktig. Allt är annorlunda, fast ändå familjärt och Växjö kommer att bli min stad.
Nog om klimatet.. jag trivs här. Jag tvivlar inte på att jag gjort rätt val. Jag har börjat skapa mig ett hem, en ny bas att stå på, ett nytt kontaktnät och en ny syn på livet. Det har varit roligt att lära sig en ny stad, en ny kultur, alla nya normer som jag fortfarande kämpar med att lära mig. Här nere finns inte lika mycket hat som det finns hemma, vilket har fått mig att komma till freds med allt de hat mot alla möjliga saker som jag bär på. Det är dok sjukt hur mycket nytt man måste lära sig som jag aldrig tänkt på; bara att typ gå och handla är nytt, man vet inte var de hyllor du letar efter är, jag vet inte vilka bussar som går vart och jag vet inte ens vilken musik de lyssnar på här nere, för det är faktiskt annorlunda. Det ÄR verkligen en ny kultur som jag ska försöka att anpassa mig efter. Men denna version av Matrix kan jag tänka mig att leva i, folk accepterar och hakar på mitt sätt att leva. Med alla runt omkring mig försöker jag leva som jag lär, dela med mig av allt. Allt mitt är ditt.
Det krävs inga större talanger för att kunna spela detta spel, det känns som om det är mer accepterat att vara lite annorlunda eftesom alla är lite egna, spelreglerna är färre här nere så att säga.
Sen har vi denna kille som jag förälskat mig i och är lycklig med än så länge. Ni som varit med innan känner honom som "Öland Roots-killen" och alla förväntningar och förhoppningar blev sanna när jag väl kom hit. Utan honom hade jag ändå varit här, men det hade då varit ett annat liv jag välkomnat. Fina, snygga, vackra, fantastiska Klicken engagerar sig i mitt liv och har visat förståelse för vad jag går igenom och tillsammans hoppas jag att vi båda ska bli tillfreds med nya liv som vi båda längat efter. Vi behöver varandra redan, vi förstår varandra, men det har vi gjort sedan första minuten vi sågs. Detta kommer att bli ännu en kärlekshistoria.
Och sist men inte minst; STUDIERNA. Jag hänger med på föreläsningarna även om jag har svårt för att sitta still och behålla fokus i mer än tio minuter år gången och samtidigt lyssna på någon som pratar, men då och då bryter någon in med en fråga och jag vaknar till liv igen. Jag har inte listat ut ännu om det är svårt eller inte, det enda som just nu är svårt, är att jag inte helt förstår vad som väntas utav mig, vad min lärare vill att jag ska göra och hur jag ska göra det. Jag har mitt första seminarium i början av Oktober och väntar med spänning på hur det ska gå... misslyckas jag får jag göra om och göra rätt, det är inte svårare än så... MEN! det som har fastnat hittills är vad Aristotoles tänkte om livet på vår vackra planet, att alla ting måste sträva mot ett mål, ett frö vill bli en blomma, en larv vill bli en fjäril osv. Jag hoppas också på att få vingar som bär någon dag, men jag är less på att vänta på framtiden. detta kommer bli de bästa åren i mitt liv, hands down, det äger att vara här, jag skapar min egna framtid, nu har jag alla medel för att lyckas, resten är upp till mig.
Jag är lycklig här nere, nu när jag börjar komma in i detta nya liv, dessa nya människor, detta nya klimat och denna nya kultur. Södra Sverige börjar inte längre vid Sundsvall, utan jag har börjat lära mig lite om denna del av Sverige. Jag bor inte i Skåne har jag upptäckt, för Skåne börjar inte söder om Stockholm som det sägs där uppe;), men jag har fått svälja att för många här börjar norrland vid Stockholm :P
Men oavsett hur tilltalande detta nya liv är saknar jag er där hemma. Det finns massor med människor som jag inte fick säga farväl till, och de som jag faktiskt fick en sista gång med saknar jag massor. Det var ganska rörande att se att folk på riktigt skulle sakna mig när jag flyttat, även om dessa förmodligen har vant sig vid tanken vid det här laget. Men jag saknar min familj, min syster och min far och mina mårdar, jag saknar Ida som fan och vill hem då och då bara för att besöka gränslandet med henne och ha våra djupa samtal om allt möjligt, men en grej jag lärt mig är att det faktiskt kommer gå att hålla kontakten med folk och det tänker jag göra.
jag kommer hem den 19:nde december och då äre FEST!
"Sålänge vi e vänner ska du veta att du alltid kan känna dig trygg
Du gör för mig vad ingen annan kan för de du är min bror, ja håller din rygg
Du gör för mig vad ingen annan kan för de du är min bror, ja håller din rygg
Så du inte ramlar bak, om du e vilsen så har du mig ja visar dig vart du ska" . Jacco
Finding futureland
“Change has to come for life to struggle forward.”
Just nu sitter jag på ett nylackat, nyslipat, tomt golv, omgivet av vitmålade, tomma väggar som utgör vad som brukade vara vårt finaste rum i hela huset, där värmen från braskaminen lyste upp den osammanhängande konsten på de förfärligt fina, gula tapeterna; ni som suttit i standardpositionen med skorpor och te framför brasan en vinterkväll vet EXAKT vad jag pratar om. But vardagsrummet i casa del Österåsen is no more. Shit is changing runt omkring mig men det verkar ske en hel del annat i min omgivning med andra oxå. jag tror att folk börjar ta ut fingrarna ur röven och har upptäckt att tiden rinner ut, eller så är det bara jag som slutligen har börjat bli stor och vill ha mer utavlivet än mört och småabborre... ;) de är lätta att fånga men de ger dig inte mer än blodiga händer.Mina metaforer är kickass, jag vet.
Det här inlägget kommer att handla om vad som varit och vad som kommer härnäst, när man vaknar upp ur den alldeles för korta drömmen som kallas sommar och verkligheten återigen börjar. Allting har förändrats så snabbt, jag har inte träffat älskade gymnasie-badass-ligan Club Limit på hela sommaren. Tre år har typ helt plötsligt torkats bort och det känns som om jag precis slutat nian igen, förutom att när jag slutade nian hade jag Fanny som skulle gå på samma skola som mig, och den skolan låg inne i Östersund. Denna gång ligger skolan 100 mil söder ut i Växjö, och där kommer inte Fanny kunna skjutsa mig till bussen på den fulla moppen. Jag ska plugga Europastudier på Linnéuniverstitetet där i tre år, så jag kommer förmodligen prata småländska efter en kvart där nere om det inte vore för att fader fantastisk ska skjutsa ner mig hela vägen! :D
Det var mycket som gick i kras när jag bestämde mig för att flytta, eftersom vi hade börjat synka våra liv här, det var så mycket vi skulle göra i höst och i vinter, men alla kommer förr eller senare behöva ge sig av härifrån ifall de vill ha en framtid som är värd att berätta för någon om. Folk behöver skaffa ett bredare perspektiv för att kunna utvecklas som människa, och här har nästan alla tunnelseende. Du måste bort för att kunna längta hem.
Efter denna sommar kommer jag sakna min älskade by mer än om jag hade flyttat direkt efter studenten, för de paradis som vi egentligen har rätt utanför dörren har i många år varit bortglömda. Vi har hittat ställen som inte finns beskrivet i någon bok, vi har suttit ute i timtal på samma ställe i princip och pratat om enhörningar och livet efter döden i det sagoland som de jämtländska skogarna faktiskt är. Jag och Ida har knäckt koden till Matrix, kommit på lösningen till alla världens problem, sett samband mellan våra egna liv och varför världen går rakt ner i kalla helvetet och massa annat som jag inte kan få mig själv att minnas. All ilska har runnit ut och jag tror att jag slutligen kommer kunna lämna detta ställe med en viss ro i själen, med en längtan tillbaka hit till mina skogar och mina fantastiska skogsmullar ;)
Alltså, Växjö i småland i tre år.du behöver inte veta var de ligger för det visste inte jag heller förens i Juli i år :P Jag hade lika gärna kunnat flytta till ett annat land, för de har en annan kultur där nere, de andra regler att följa och de har ett annat språk, de har inte milsvida barrskogar med fjäll i horisonten. de har säkert andra fina saker, Havet ligger inte långt därifrån tillexempel....
Vad ska jag bli sen? Jag kan inte ge ett seriöst svar på den frågan men jag kommer nog att göra det jag alltid velat göra, och tre års statsvetenskap och en djupare insikt i hur världen styrs kommer att ge min tillräckligt med kunskap för att fullfölja mina drömmar. Man måste kunna hela historien för att kunna förändra framtiden tror jag. Ärligt talat har jag ingen aning om vad jag gett mig in på, hur framtiden ser ut med europastudier i ryggsäcken, eller om jag ens kommer att gå klart, men man måste ju satsa för att vinna! Yolo ;D
Så allt har förändrats på mindre än en månad, hela mitt liv har vänts upp och ner och det är fucking awesome! Jag måste dra, vi alla måste dra och när mitt hus förändras utan min tillåtelse är det dags att skapa sig ett eget hem och börja kontrollera sin egna framtid. Men jag är född Jamtlandstaus och jag kommer dö Jamtlandstaus, helst with ma people ;)
Studenten
“Yesterday is gone. Tomorrow has not yet come. We have only today. Let us begin.” -
Moder Theresa
Helt plötsligt var jag tydligen inte studerande längre, utan arbetslös. Fyfan vad skönt det är. Nu finns inte längre några måsten, inga försenade uppgifter att ha ångest över, jag kan åka var jag vill utan att planera en hemresa, jag behöver inte åka in till stan hela tiden, och därför finns inte behovet att bo i stan heller längre. jag har flyttat hem nu, tillbaka ut i min skog, till min åker och till den friska luften. I stan är saker och ting tråkigare, för en promenad utan syfte är inte lika rolig när det är bilar överallt och du går på samma, gråa asfalt varje gång. Att vara hemma betyder att vara ett stenkast ifrån en skog, en stubbe, en badplats, en å och världens godaste vatten. Det fridfulla med att vara ensam eller i gott sällskap ute i naturen, utan plan eller syfte och bara gå, prata och lyssna är ett faktum.
Efter studenten är det verkligen vad jag behöver. Jag har varit runt folk konstant, man passar lixom på att vara med sina vänner, fler människor kommer ut ur sina iden och så skapar man nya vänner. Man måste till skolan tidigt varje morogon och kommer hem sent varje kväll. Men det som var värst med studenten är samma sak som vad som var bäst; allt folk. alla fulla, äckliga, glada, underbara tonåringar, som verkligen lever ut ungdomen och visar hur det ska göras. Jag har inte varit ute länge nog för att se vad som händer när solen går ner, men studentens baksida är ju det att så många spårar. Man blir för full, spyr i en buske, kissar på tågrälsen eller mitt på Österäng, vissa blir otrevliga och bråkar, eller så är det dessa människor som inte kan gå, men skrattar konstant som om de aldrig varit lyckligare. innan folk hat blivit äckligt fulla är studenten fantastisk. det är psykiskt och fysiskt påfrestande att konstant gå runt och vara dum i huvudet, antingen är man bakis eller berusad... är något inte roligt när man är nykter är det ju egentligen inte roligt alls eftersom man blir så puckad av alkohol och tappar omdömet. Mina bästa studentdagar har varit de när jag och mina nära varit ute tillsammans i finvädret och typ chillat och ätit godis. Det är så jag kommer komma ihåg studenten när jag blir gammal.
Till skillnad ifrån många andra ungdomar vill jag inte ha ett jobb. Jag vill ha sommarlov, jag vill ha möljigheten att verkligen återhämta mig innan verkligheten börjar. Den lättaste delen av livet är över, så varför ska man då kasta sig in i den svåra? Detta är förmodligen min sista chans att på riktigt ta ett sommarlov och jag kan börja engagera mig i verkligheten när sommaren är slut. Jag har alltid haft en plan tidigare, men nu har jag inte det.
Alla säger hela tiden att man ska leva i nuet, ta vara på det man har, men man ska ändå ha allting planerat för framtiden. I sommar ska jag göra "i nuet saker", jag ska måla och läsa böcker, fiska och chilla, jag ska göra vad jag känner för, engagera mig i min fritid som jag aldrig gjort förr. ifall någon verkligen saknar mig vet jag att de kommer ut hit och hälsar på, men jag kommer förmodligen inte att åka in till stan mer än jag verkligen måste. Som tur är, är jag inte totalt ensam, tack vare Ida! :P
Nu ska jag vara barn ett tag, bo hemma, äta vällagad mat, måla, fixa och verkligen vara ute, istället för att sitta vid datorn. Det största projektet jag har är att måla om silon som står på min gård, för att sedan pryda den med sprayfärg, graffit.
Jag vet inte vad jag vill göra med min framtid. Jag har ingen plan, men det bästa med att ta studenten är att det inte är någon annans än mitt problem. Jag är vuxen nu, myndig och har gått ut skolan. jag ska börja jobba och tjäna samhället tillsammans med den största delen av Sveriges befolkning. Vi har haft sista skollunchen, sista lektionen, sista uppsatsen... vi har avslutat ett kapittel i livet. gå vidare, men ta det lugnt, stress kommer vi att få nog av sen.'
Min framtid är inte längre någon annans bekymmer, från och med nu är det bara jag som kan bestämma över mitt liv, ingen kan stoppa mig från att göra vad jag vill, åka utomlands, jobba varsomhelst, läsa konstiga flumkurser, måla,spela,och sjunga, göra sånt, vara med folk jag tycker om!
Tänk på det, kära studenter med ångest över allt, ni som är rädda att inte "lyckas", att inte uppfylla alla krav och förväntningar, eller ni som tvekar vid ett vägskäl, att det är lugnt. Tid har ni, iallafall ett tag till. Ni är härmed fria att göra vad fan ni vill.
Meeeeen... FUCK YEAH! Vi tog studenten ;D
"The future isn’t set in stone. Things change.” -
Steaphanie Meyer
Breakup-våren
No man is rich enough to buy back his past - Oscar Wilde
När det börjar våras förändras plötsligt allt. Det är inte förens årstiderna börjar skifta man märker att man blir äldre och tillsammans med snön smälter mycket av det som varit bort. På Facebook är det nya människor som ändrat sin relationsstatus varje dag, vissa har nya förhållanden, men de flesta relationsstatusar handlar om andra som precis har avslutat ett.
Hela staden luktar förändring. Under vintern har man lixom legat i dvala och varit rätt nöjd med sin tillvaro endå, men nu när våren kommer börjar många nya bollar rulla och vi söker efter någon form av förändring. En boll som har satts i rörelse är dock svår att stoppa, men det kan hända att den bara rullar ut för ett stup. Man kanske ångrar sig, man kanske märker att de nya förändringarna kommer och allt är kung ett tag, men sen möter man en vägg, eller ett stup... då går allt åt helvete.
Att göra slut med någon är att omvärdera sitt liv. Man behöver något eller någon ny att knyta an till, någon eller något som man kan älska mer än sitt ex, oavsett vilken sorts "älska" det är, men då kan man inte hitta någon ny förens man ännu en gång hittat någon ny man älskar mer än det/den "nya" som man knutit an till. Det är typ som en trappa där varje steg är har några procent av ens kärlek. Det som är högst upp på trappan är det man tofflar för, typ en partner, familjen, en sport, ett djur osv.
Efter en breakup måste man flytta ner sitt ex och byta ut honom/henne mot något illa kvickt för att inte bli deprimerad. Man kan fucka ur efter en breakup, man säger att man aldrig kommer skaffa någon ny, ha sex igen eller att man aldrig kommer att kunna bli kär igen, men det är inte så svårt att gå vidare så länge man har något att falla tillbaka på. Jag tror inte att det högsta trappsteget går att dela, att vi bara har EN sak som vi älskar mest i hela världen.
Personligen sitter jag på botten av mitt egna hav och funderar över vart min rullande boll är på väg, eftersom ALLT har förändrats inom loppet av en månad. Typ hälften av mina drömmar har gått i kras och när väl DEN bollen börjar rulla, rullar den bakåt i tiden och gamla drömar som krossats gör sig påminda. det är bara att stänga av. Det är ganska lätt bara man simmar djupt nog i sitt egna hav.
Sammanfattningsvis måste man alltså älska något nytt, förlora sig i någon annas värld, eller hitta på en egen, nya värld som du inte behöver dela med någon annan. Men känslor är som energi, de dör aldrig, de gäller bara att antingen omvandla dem så att det blir en annan känsla, typ hat, förakt, eller vänskaplig kärlek eller trycka ner dem till ett annat trappsteg och fort som satan fylla de övre trappstegen med något nytt som man måste lägga MER kärlek på.
Söndag
Nu sitter jag här i soffan som alla andra söndagar och låtsas plugga och lyssnar på Chords sorliga toner. Söndagar är ju enligt tradition en vilodag, men det är ju så tråkigt! Idag borde krogen vara öppen från typ 14.00 - 02.00 så att de som inte är nöjda med helgen kan få en sista chans att bränna alla sina sista pengar i hopp om att helgen ska ge mer än den gjort hittills. Eller ja, egentligen borde någonting överhuvudtaget vara öppet, så att man i alla fall kunde få se en, två själar på stan...
Ifall man vilar alla andra dagar i veckan är en söndag inte mycket att hänga i julgranen, det som ÄR bra med söndagen är att det är beviset på att ytteligare en vecka har gått, att i allafall tiden tar sig framåt även om allt annat står stilla. I den här staden märks minsta föränding direkt och alla dessa små föändringana i ens närhet skakar ens värld temporärt, innan man har lärt sig att leva med förändringen och man bara flyter med tiden igen. Söndagen är den dagen man tänker över dessa förändringar som antingen är till det bättre eller sämre, men likgiltighet emot det, oavsett om det är bra eller dåligt, kommer ändå efter en söndag eller två, så Kbry.
Nu på våren händer alldeles för mycket, alldeles för fort och alldeles för radikala saker sker. Jag är en konservativ människa och förändringa stör mig, även om jag vet att det är for the better, och dessa förändringar stör mig extra mycket på just söndagar, eftersom det är dagen utan distraktioner. Inga fester, inga aktiviteter, ingenting är öppet. Alla lever i sin egen värld på söndagar, städar, pluggar, tänker över sin helg, eller bara sitter framför TV:n hela dagen. Söndagen är DIN dag, när du utan dåligt samvete kan sitta i soffan i skitiga myskläder hela dagen och inte göra något mer än att fylla på kaffekoppen... eller deppsupa.
Jag har mycket att göra, endå sitter jag här och skriver ett oviktigt blogginlägg om mina tankar om veckodagen söndag, men vem bryr sig, egentligen? Snat är skolan slut, om 52 dagar tar jag studenten och då förändras allt. Min motivation har åter igen försvunnit och jag kan lika gärna sitta och mögla i Österåsen hela sommaren som att göra något vettigt som att jobba, t.ex. Det hade varit skönt med ett sista sommalov, men som sagt finns det inget mer att hämta i Östersund för mig. Var flyr man där man inte är helt ensam? Dömmar om en ej existeande framtid är bara drömmar tills man har uppfyllt dem. Igår täffade jag en kille som hade uppfyllt sin stösta dröm och det är väldigt imponerande, och jag önskar att jag oxå hade den motivationen att göra något med mitt liv, men sådant finns inte att hämta på en söndag.
"The city takes a breath on Sunday. Of all that’s lost with the pursuit of what’s next, I hope we don’t lose that…”
― Hawksley Workman
― Hawksley Workman
Söndag är dock den enda dagen i veckan när det är okej att njuta av att vara 4ever alone, luspank och eftebliven.
Nej, JAG är inte bitter...
“Sunday is the golden clasp that binds together the volume of the week.”
―Henry Wadsworth Longfellow
"Släpp henne fri"
“Where there is love there is life.” ― Mahatma Gandhi
Efter två veckor i Paradiset är jag tillbaka in, i Matrix verklighete, i landet som makear alldeles för mycket och för lite sence, i landet med fler lagar än människor, landet utan kompromisser, prutning och kärlek.
Två veckor i Indien har som vanligt varit livsviktigt och har löst alla problem, tagit bort all ångest och raderat all rädsla inför framtiden. Om åtta månader åker jag tillbaka, för att stanna på obestämd tid. För första gången har jag inget som håller mig kvar; ingen skola, inte att jag är för ung eller att jag måste göra annat. Det är lugnt. livet springer inte ifrån mig än på några år, så det är lika bra att leva innan jag blir för gammal.
De flesta är så obsessed vid att skaffa sig en utbildning - det var jag också - tills jag helt plötsligt kom på att varför ska jag skynda mig att välja en karriär, ett yrke, en utbildning nu igen? Ända sedan vi var 15 år har vi plågats av rädslan för framtiden, vi har tvingats göra gymnasieval, vi har bytt inriktning, vi har haft samtal med studievägledare och suttit med släkt och vänner sedan vi var 3 år gammal och de har frågat oss vad vi vill bli när vi blir stora, eller vad vi ska plugga efter gymnasiet. Jag har gått i skola i 13 år, så jag kan inte påstå att jag är superpepp på att plugga mer. Just nu är jag så less att jag kan dö. Det enda intressanta är mitt och Fannys projektarbete, "Bokfan" som handlar om just Indien. Allt annat känns oviktigt och meningslöst.
I Indien är lagarna verkligen till för att brytas. Det finns så få som håller koll på dig, knappt några övervakningskameror, och polisen stör dig inte i onödan, ingen kollar misstänksamt på dig eller snackar skit bakom din rygg på grund av ditt utseende. I indien finns frihet som inte kan upplevas i Sverige och i hela mitt liv är det de enda jag velat ha.
“Seek not greater wealth, but simpler pleasure; not higher fortune, but deeper felicity.” ― Mahatma Gandhi
Man jobbar för att få någon form av ekonomisk frihet, alltså att du kan leva och ha roligt på din fritid. Där kan man välja jobb mer brett för allt är inte ersatt av maskiner och de jobbar så att de klarar sig. Du är inte misslyckad om du inte har gått i skola eller om du inte har en god utbildning och en karriärsplan. Vill du inte, behöver du inte, det är så pass enkelt. Det är lätt att försvinna bland alla människor, för vilken regering kan hålla koll på nästan en och en halv miljard människor? Visst det är ett farligt land just på grund av bristen på övervakning men där spelar civilkuraget en större roll. Man litar på människor, kommunicerar med människor, och har ni hälsat en gång är ni vänner. Allt är så simpelt i Indien, precis som det borde vara, det finns liksom ingen anledning att krångla till det. De vänner jag fick där för sex år sedan är fortfarande mina vänner och de har följt min uppväxt, på samma sätt som de har följt min uppväxt. Ifall du skaffar dig vänner får du privilegier, du får hjälp att fixa allt ifrån en utekväll till en taxiresa, till boende till ett bra pris. kontakter är lättare att skaffa, för att folket är öppnare, vänligare och kärleksfullare. Mina vänner har tagit hand om mig nu, på denna resa och jag litar på dem med mitt liv. Mina girls och André har även de blivit väl mottagna och jag tror att även de har skaffat sig ett par vänner för all framtid.
“Each one has to find his peace from within. And peace to be real must be unaffected by outside circumstances.” ― Mahatma Gandhi
Ingen skrattar år dina känslor, utan det är mer accepterat där att vara ledsen, olycklig, överlycklig osv. Depressioner är ovanliga, eftersom du får all den kärlek du vill ha. Visst, vi är privilegerade här i väst, vi har trygghet och skyddsnät och en lagom begränsad frihet och kan åka vart vi vill, men jag vill inte ha skyddsnät och trygghet; jag vill ha kärlek och frihet. Mina privilerier som svensk kommer jag alltid att ha, tack vare min härkomst och mitt modersmål. Men då kan jag väll utnyttja den frihet att göra vad jag vill, som Sverige har gett mig? Så jag ska åka bort, skaffa mig en annorlunda framtid, den som jag egentligen alltid har drömt om och som följer det mitt hjärta vill, inte min hjärna, inte mitt förnuft, utan det som jag vill mest längst inne. Jag ska må bra, vara lycklig och fly kylan och kontrollen, det som jag avskyr mest med väst. Slutet på min historia ska förbli oskrivet tills jag väljer en väg, ett liv, för det är lugnt.
“Those who surrender freedom for security will not have, nor do they deserve, either one.”
― Benjamin Franklin
― Benjamin Franklin
Review
Första dagen 2013 vaknar jag i en sandig hotellsäng i ett av jordens paradis, med massor av hopp om framtiden. Hur var 2012? Helt ok! Jag har levt, och levt hård, on the edge, hela tiden! Hela min värld har vänts upp och ner flera gånger, och jag är faktiskt nöjd med det lilla jag åstadkommit. Folket som följt mig genom året har varit nära och kära, många nya vänner och jag skaffade ett jobb. Jag har levt i ett overkligt gränsland, men börjar förstå att verkligheten kanske inte suger så hårt iallafall... 2013 ska jag till Indien och kanske få ett avslut på en lång, underbart tragisk historia, jag tar studenten, jag ska till Holland, åka på en eurotrip, sen har jag världen framför mina fötter. 2012 har jag varit i Barcelona, Tyskland, frankrike (Paris❤) och nu är jag i Cypern. Vad kommer härnäst? Tomorrow will be kinder ❤
Indien
Det är konstigt det där, hur man kan fly sin vardag i några veckor och fylla hålet i själen temporärt. Men när jag väl är här längtar jag någon annan stans, jag vill till Indien nu!
Varje gång jag varit där har de problem jag haft löst sig, eller bytts ut, men saker som var viktiga när jag åkte spelade ingen roll när jag kom hem igen. Jag tror att all den kärlek som Indien håller kan bota hålet i min själ iallafall i några månader. Men man uppskattar även folk mer efter man varit där. Jag pratade med mamma om att åka till mumbai ( Bombay) och hon kom med några goda motargument, det var inte bara "ni kommer att bli våldtagna! Ni kommer att bli rånade! Ni kommer att bli mördade!" Hon sa att för någon som inte har varit i Asien lika mkt som mig, som inte rest lika mkt som mig, kan Indien ta en med storm, inte bara det underbara, utan även den väldigt påträngande misären. Lemlästade människor, unga tiggerskor med spädbarn på armen, och all denna smuts. Jag är van, men det var jobbigt första gången jag var i Indien. I Goa finns ett fåtal sådana, inte alls så många i de mindre samhällena, men utanför Goa, där är de överallt. Jag har alltid kollat bort, undvikit det, men det känns ännu värre. Det är människor som kanske dör imorn, medtagna varelser vars verklighet är så olik din egen.
Vi kommer från privilegier och vi har alltid backup ifall det skiter sig. Men vårat "skiter sig" är typ om man misslyckats på ett prov, supit bort en 5hundring, blivit dumpad eller i värsta fall, att man åker dit i lagens namn... Deras "det har skitit sig" är att deras familj dött, de har förlorat ett ben, deras oäkta barn har fått kolera eller de har fått HIV/AIDS... Det märks så tydligt där, att man blir särbehandlad när man är vit, och det är lite kul i början tills man ser sig om, och ser ruinerna av vad som en gång var ett europeiskt imperium, och byggnaderna, språket och de extrema klasskillnaderna vittnar om det förtryck västvärlden utsatt landet och folket för.
Det är mycket middleclass engelsmän i Goa, som fortfarande njuter av deras forna imperium och strålar sig i glansen av vad som en gång var deras. Indien har kommit dit de är i dag, inte tack vare, utan trots Storbritannien och Europas influenser. Indien är ett fantastiskt land, det bor drygt en miljard människor i landet och trots det är det en demokrati. Människorna är de vänligaste och varmaste jag mött och de ligger högt upp på listan när det gäller teknologisk utveckling. Jag vill att alla ska få se hur folk kan leva, att de lever trots alla hinder och så, men jag tror det kan bli för mycket. Jag vill att mina vänner ska se Indien som mig, som paradiset på jorden, och inte behöva komma ihåg allt ont som finns där. När man slutar se benstumpar och sjukdomarna och ser folket i ögonen är det vackert. De människorna är lyckliga trots allt de utsatts för, men det krävs tid att se det. Det kräver att man glömmer bort sin medömkan och ser dessa människor som jämlikar. Det låter hemskt men det är sant!
Så när vi åker dit, tror jag inte att vi åker längre än till india light, som Goa kallas, med all rätt! :) Se det ni har mina vänner, det finns folk som bara drömmer om gratis sjukvård, skolgång och akassa. Vi har så många skyddsnät i vårt samhälle, även med den hjärtlösa regeringen vi har. Men vem kan säga att din verklighet är bättre än deras egentligen? Vem bestämmer att dina bekymmer än fjuttigare än deras? Vi ser alla världen ur egna ögon, och ingen kan låna dem och se på samma sätt som dig, så jag säger inte att vi ska sluta whina om våra till synes små bekymmer för de är stora för dig. Jag menar bara att du ska försöka uppskatta det du har :) älska din familj, vårda dina vänner, älska din nästa :) PEACE!
Att leva
"The greatest thing you'll ever learn,
is just to love and be loved in return"
Igår kväll hade jag två diskussioner med två olika personer, en om livet och en om döden.
Det som båda diskussionerna hade gemensamt är att man lever bara livet när man är 100 % där, och uppskattar nuet, utan att längta framåt till något som kanske inte ens kommer att hända. Jag skriver mycket om saker som varit, men allt det har ju lett till att min vardag ser ut som den gör nu, man måste kunna sin historia innan man förstår sin samtid, ellerhur?
När någon dött, är det bästa man kan göra att minnas personen, alla de gånger den personen fått en att må bra och alla de saker personen gjort för dig. Minns ingen med hat, utan i alla finns något gott, för allt som du vill att andra ska göra för dig, ska väll du också göra för dem? Det värsta med allt är att "life and love goes on", som Stephanie Meyer skrev i sin bok The Host. Det finns inte så mycket annat man kan göra för de döda än att minnas dem, och alla glada stunder. Uppskatta dina vänner och hata inte. Jag vet att jag går emot mig själv lite här, eftersom jag hatar väldigt mycket, och kan hata utan egentlig anledning, men det är själviskt att hata. Jag dömmer folk utan att ge dem en chans, och då är det antingen "jag älskar dig" elelr "jag hatar dig", vilket är fel, jag vet, men jag försöker ändra mig, för med så mcket hat som jag har är det svårare att uppskatta allt, och se allt bra i folk eftersom jag redan skaffat mig en åsikt.
Livet i sig är en gåta, eftersom man bara lever tills man dör, utan egentligt syfte. Att reproducera sig ser jag som djurens syfte, men vi behöver ju inte mer folk på jorden, så what's the point för oss människor? Allt vi gör är förstör... eller är det? Man får tänka småskaligt, att behandla folk i sin omgivning med respekt och kanske göra förändringar som gynnar mänskligheten i allmänhet i slutändan, vara osjälvisk och få andra att uppskatta livet innan man själv fullt ut kan uppskatta sin egen tillvaro. Förhoppningsvis har jag hjälpt någon att må bättre att göra bra och att synas, finnas. Livet får mening först vid mötet av andra, som min bror sa, och det är sant. Ensam kan man inte åstakomma mycket, lite Bamsefilosofi :P. Man blir inte ihågkommen om man är ensam, om man inte någon gång gjort något som är värt att minnas. Sen har vi ju dessa tyranner som bli ihågkomna för dåliga saker, som typ Hitler eller Stalin, men de var förmodligen olyckliga under sin livstid, eftersom de inte hyste någon medkänsla för någon annan, och eftersom de levde utav hat och makt.
Poängen är iallafall att älska sin nästa, leva i nuet och komma ihåg goda saker :) ta vara på dina relationer och tänk att allt abrupt kan sluta, och då vill man bli ihågkommen.
Friendzone
Att bli friendzonad av någon man gillar kan ju vara det värsta någonsin, men ingenting är för evigt!
Det gäller egentligen bara att säga rätt saker så kan man bryta vilken barrikad som helst...
Men en grej som man måste vara försiktig med är folks känslor. Det är något av de värdefullaste som finns, särskillt om det är en väns känslor. Egentligen kan man ju inte bli friendzonad förens man kännt varanda ett tag, man kan vara totalt ointresserad, men att hamna i friendzonen betyder att den ena parten är så ointresserad att
1. Den kan berätta allt för hen, inklusive alla känsliga kärleks/sex grejer utan att fatta att det kanske kan såra.
2. Är det en kille som hamnat i friendzonen, kan tjejen sova utan BH under kläderna brevid utan att bry sig
3. Det finns ingen verklig sexuell spänning från den ena parten.
Det finns säkerligen en hel del med kriterier för att någon ska hamna i the Friendzone, detta är några av mina, men grunden är iallafall att man är bara vänner.
Jag har nog fler närmare manliga vänner än kvinnliga, och några är i min fiendzone, men jag gillar ju när folk gillar mig och det gäller att vara försiktig med vem man placerar där, eftersom att vi är unga kan vi ändra oss väldigt snabbt due till hormoner och shit, särskilt vi brudar. En kompis frendzonade mig, och sa det rakt ut, och jag blev asarg, för att hamna där kan ju kanske ändå vara det värsta någonsin, speciellt om man själv inte friendzonat personen i fråga... Men det finns mycket positivt med att hamna i friendzonen, man kan till exempel ha en mycket öppnare relation, alltså mer deeptalk, och man kan lära känna en person på en helt annan nivå. Vänskap är ju egentligen att föredra, eftersom vänner stannar offtast längre i ens liv och man umgås mer konsekvent än en partner eller ett ex så att säga. Det finns ju bara vissa fall där ett förhållande varar för evigt :P Typ, när pappa och mamma gjorde slut efter 15 år, så bröts ju den kontakten väldigt abrupt, och de enda de pratar om idag är mig och syrran, vilket jag tycker är konstigt! Efter 15 år tillsammans borde man väll ha något lite mer intressant att prata om :P
Men inget är omöjligt; kolla bara på Ron i Harry Potter!
Slutsatsen är iallafall att vänner är viktigare än något annat, MEN passa dig för vem du ställer åt sidan! Det kan ändras fort. Bättre att försöka än att undra vad som kunde varit.
BRO's BEFORE HOES!
Life stars now.
Fader tid förlorade mig igen och nu är jag 18 år gammal, men känner mig inte speciellt äldre än jag gjorde i Tisdags...
Det jag lärde mig igår är att jag inte har förändrats någonting sen jag var 15, eller 16 eller 14. Jag är fortfarande alldeles för ärlig trots att jag är grym på att ljuga, jag kan vara väldigt elak, men jag hjälper gärna folk och jag vill ställa upp så mycket jag pallar. jag har inte givit upp en ända av mina principer, jag har snarare lagt till fler...Jag står fast vid mina politiska åsikter och jag har inte lärt mig att gillla svamp. Jag har fortfarande inte båda fötterna på jorden och svävar ständigt i en egen värld där alla tycker och tänker som mig.
Pappa är inne i någon separationskris nu och har varit ett tag, men nu säger han saker om när jag var liten som han aldrig sagt förr... Det får allt att bli mycket seriösare! Det gör att jag också kommer in i någon form av kris, en rädsla för att bli forever alone grej :P Hade ingen brytt sig hade det varit en annan femma.
Igår var vi ut och åt, och jag drack en helt underbar Erdinger som pappa betalade, medan alla andra satt och drack vatten :P Efteråt var det bara att säga: "jag ska ut och supa" och det var lixom inget konstigt med det! Ingen spänning alls! Välkommen Linnea, till ett liv utan daglig excitement...
Jag hyser inga hopp om en lång och ljus framtid, om små blonda barnbarn eller en evighet av kärlek, men det som jag verkligen vill är att vi kommer att hålla kontakten och om 10 år fortfarande kunna besöka gränslandet och vara lyckliga i varandras sällskap. Det är det jag önskar när jag ser stjärnfallen över skog och stad.
Genom 18 år har jag alltid varit beroende av folk, och nu är allt plötsligt upp till mig att bestämma själv! Läskigt... Det kanske är det som folk menar med att livet börjar nu, att det är bara ditt personliga, egna liv som självständig och myndig medborgare börjar. Så Life starts now.
Men nu när jag äntligen är 18 har jag funnit mig själv bland höghus och tallar, jag vet vem jag är, jag har en personlighetskärna och den kommer jag alltid att ha. För att citera Fanny: "En hare i Östersund", eller ett rådjur på 45an. Helt jävla lost i citylife men bekväm bland mina granar, björnar och stubbar... men även i stan finns det fristäder. :)
Man får väll ändå säga att pappa har gjort ett relativt bra jobb, för vore jag ödmjuk vore jag perfekt ;) Nu ska vi köra några fler hårda dagar och fylla igen själshålet lagligt, för att förhoppningsvis minska lidandet av att vara ett asshole. Vi får se hur länge det dröjer innan jag igen, egenhändigt, förstör mitt liv ännu mer och börjar tvivla på min egen förmåga och framtid.Just nu är jag väl medveten om min position, men det där med drömmar... det kanske kan vänta? Jag har iallafall mig själv nu och föralltid... Jag, som jag alltid har varit :)
Och Fanny, såklart :) <3
"You are only young once, but you can stay immature indefinitely"- Ogden Nash
http://open.spotify.com/track/6nek1Nin9q48AVZcWs9e9D
Ihålig
En grej som jag har funderat på en del på senaste tiden är vad det är som driver folk till att supa och droga och missbruka nikotin.
Eftersom det tydligen är så sjukt mycket dope i Östersund, så kanske det ändå känns ganska aktuellt. Min teori är att vi alla har en ihålig själ, alltså ett hål som vi måste fylla med någonting. Är man olycklig, ensam eller på något sätt inte helt tillräcklig så krävs det mer och mer för att proppa igen hålet, och ju mer man stoppar i det, ju större blir det. Vissa fyller hålet med alkohol, och andra med annat, och då menar jag alla möjliga beroenden, som att vara helt obsessed med vad man äter, att man tränar ohälsosamt mycket, att man är beroende av coca cola osv, jag menar inte bara dessa beroenden som av samhället klassas som farligare. Allt är farligt i för stor mängd, tror jag... Men! Jag tror att det enda som på riktigt kan fylla igen hålet är en annan person; det vill säga en "soulmate". Någon som gör att man - utan tvång - tar sig samman och slutar röka eller dricka eller liknande, någon som skrämmer bort ens demoner, någon som gör att man inte behöver fly vardagen. Grejen med en soulmate är att alla kan vara det i början, det är de som för alltid fyller igen hålet i själen som är den riktiga varan, så att säga. Varför inte vänner räcker till, är för att de offtast delar ditt beroende, de fyller igen hålet på samma sätt som dig. Den teorin baserar jag på en mycket god vän till mig som helt på egen hand slutade röka när han skaffade flickvän, och en annan vän som slutade med typ allt, snus och sprit när hon skaffade pojkvän.
Vissa gör skitgrejer för att de vill och då hjälper ingenting, för att vill man röka, men inte måste, så är det inte samma grej. Det är rätt skönt med en undanflykt från verkligheten, något som tar bort fokus från alla världens problem. Och när vi ändå pratar om det här med att röka och supa, så är ju det egentligen sociala företeelser i början, det är de som sitter hemma ensamma och dricker som utökar sina egna hål.
Att försöka utvärdera detta fenomen rationellt är ungefär lika svårt som jag får det att låta, och att sedan utvärdera sig själv utifrån denna teori är ännu svårare. Kanske det bara är jag som har ett hål i själen, men jag tror fan inte det, just därför att alkohålanvändningen sjuker i åldrarna och mer och mer folk provar farliga saker samt att idealet skenar, för att folk tror att man blir mer älskad om man följer den väg media har valt åt mänskligheten. Barn sminkar sig och har sjukt slampiga kläder och pratar om vikt och liknande och det tror jag är för att behovet av kärlek och bekräftelse är större nu, när färre och färre häromkring kan värdera liv som de kan i länder där det är svårare att hålla sig levande, så att säga.
Verkligheten är för svår för att man ska klara av den på egen hand och eftersom ensamheten är vårt största problem i väst, så skyller jag på den.
Nokia
Nu har min sista nokia gått sönder.
I alla år har jag haft en nokiatelefon, jag fick min första av mamma när jag skulle börja sexan, och den hade hon haft i tre år innan som arbetstelefon. Det var alltså på riktigt en telefon designad för militär. Den telefonen gick under namnet 7210, och var i stort sett odödlig. Jag tappade den på hösten i sjuan, var utan den hela vintern och sedan när våren kom, och vi skulle elda gräs, låg den där, i två delar... Vi tog in den och la den på elementet, efter en dag fungerade den som ny. Den höll till vintern då jag gick i nian. Bara några dagar innan julafton gick den bort med en slutligen brusten skärm. Må du vila i frid, min trognaste vän.
Min andra telefon fick jag i julklapp i nian. Det var en skinande svart nokia 3720, med 2 mpx kamera i en lyxförpackning. Den telefonen kallade jag för Quinn och den tillsammans med min vackra ipod utgjorde de viktigaste apparaterna i mitt liv. En gång när jag var ute och sprang tappade jag telefonen i skogen, och märkte det inte förens jag kommit hem, så jag sprang tillbaka i mina fotspår, och där ligger den, i en vattenpöl på skogsvägen. När jag i fasa plockar upp den får jag sms! Magi! Den överlevde många vistelser på både åker och i skog, men aldrig svek den mig.
Det var jag som slutligen svek den. Efter ungefär ett - ett och ett halvt år slungade jag den in i väggen i frustration och det var den slutliga smällen. Skärmen sprack på insidan och jag försökte rädda den, men det var försent. Efter en lång sorgeperiod över min älskade Quinn gick jag vidare och köpte en lika dan telefon fast med en gul ram av Fannys far.
Den tjänstgjorde väl tills i sommras då den slant ur min ficka på IKEA i Sundsvall. Vi försökte få tillbaka den i en vecka ungefär, men det var inte hållbart att sitta ensam i stan helt utan möjligheter att få tag i någon eller ens ha koll på klockan! Så hjälplös man blir utan dessa nära älskade vänner vi lägger ner tusentals kronor på. Jag köpte min sista nokia för några månader sen. Varför jag inte köpte en Smartphone direkt var för att jag hade min kära ipod touch där jag hade allt jag behövde, men tyvärr regnade den sönder på yranlördagen när jag vandrade hem barfota i skyfallet klockan ett på morgonen. Min nya telefon var alltså inte tillräcklig, men jag älskade den endå. Min tredje 3720...
Den avled i onsdags, då den blev överkörd. Den lyser och låter när man klickar på den men hela innerskärmen ser ut som blixtar mot svart bakgrund. Må ni vila i frid mina älskade nokiatelefoner, min era av att vara konservativ och kämpa emot framtiden är över. Om en vecka ska jag köpa en iphone, och nu under tiden har jag en samsung galaxy mini... Jag kommer ALDRIG att köpa en samsung! Jag hatar den! Och när jag googlade nokia 3720 kom den här familjära bilden upp:
Tagen just av en nokia 3720.
Men jag välkomnar framtidens möjligheter med öppna armar även om jag nu också kommer att bli en iZombie som vandrar längs Östersunds gator dag och natt, utan syfte eller destination. Jag böjer mitt huvud för dig teknik. Du har besegrat mig.
Oooch här har vi mina telefoners mästerverk:
