Verklighet?
Jul är en familjehögtid, där familjen ska umgås och ge varandra diverse tankefulla gåvor med ledtrådar i form av finurliga rim och oavslutade meningar, vi ska ha roligt och sjunga snapsvisor och se Kalle Ankas jul tillsammans, tätt ihop tryckta i en alldeles för liten soffa. Alla ska laga mat tillsammans inför de viktiga julbordet för att gemenskapen ska vara så stor som möjligt. Trots det klara vi inte av att vara ensamma med vår familj en enda dag.
Vår närmaste släkt är samlad, människor vi kanske inte träffar så ofta i vanliga fall, men det verkar inte vara nog. Vid min familjs julbord satt varje person - oavsett ålder - femtio procent av tiden med sina mobiler, vi mmsar de stackarna som inte är där bilder på hur roligt och mysigt vi har det, smsar hela vår kontaktlista och beskriver i detalj alla julbordets ingredienser och inte nog med det! Det är inte många som inte vet vad vi fått i julklapp, när det finns både bilder och statusar på Facebook om dem. Vi är verkligen uppkopplingsberoende när vi inte ens kan vara fullt närvarande vid något så speciellt som julen.
Vi skickar till och med julkorten via Email, istället för att ta oss de där 10 minuterna som det tar att handskriva fem vykort, behovet av att dela med sig till så många som möjligt på så kort tid som möjligt hur himla lyckade våra liv är, växer och växer hela tiden. Det värsta är att eet är bara de fina julklapparna som laddas upp och det är bara det bra sakerna som meddelas på Facebook, ingen skriver om hur deras föräldrar söp sig redlöst fulla, eller om att det var svinigt kallt för att strömmen gick, eller att sillen var möglig, och att de hade köpt fel julmust. Ingen är helt lyckad, ingen går riktigt på det... Cut the crap och sluta skryt så förbannat om en underbar tillvaro när de egentligen var rätt hemskt.
Inte nog med att vi är livrädda för nedkoppling, vi fasar även inför tystnaden. Att gå en promenad i en helt tyst vinternatt är otänkbart, att åka bil i en halvtimme utan musik finns inte på kartan och att åka tåg utan en musikalisk verklighetsundanflykt händer inte; då stannar vi hellre hemma. jag säger inte att jag är oskyldig, tystnad skrämmer mig bokstavligt talat, för i tystnaden hör man saker man inte hör annars, saker som skrämmer en, särskillt i ett gammalt, stort hus... men jag borde sluta nojja och stänga av Spotify NU; om det itne vore för de konstiga ljud som kommer ifrån pappas rum :S det är som om jag tror att monster och mödrdare är rädd för ljud :P 
Jag fattar bannemig inte! Jag kan inte ens mysa med Robin utan att han MÅSTE svara på vajre sms, trots att det rubbar den gosiga stämningen. Det är typ ett mekaniskt beteende att vi ALLTID måste titta på smsen, jag funderar på att förbjuda telefoner här på nyår, så vi bara får använda de efteråt... Det vore roligt att få vara med sina vänner ennsam för en gångs skull...
Vi är nästan alltid är omgivna av verkliga vänner och släktingar. Frågan är bara hur länge det kommer vara så, hur länge till det dröjer innan vi slutar träffa våra vänner och helt nöjer oss med den digitala världen. Fortsätter detta i samma trend kommer verkligheten att vara nedkopplad när nästa generation tar över.
Tänk om Facebook kunde kopplas ner i 24 timmar och Spotify kunde sluta ge oss obegränsat med musik, bara för en dag! '
Skärp er för fan.
